Tankar om uppenbarelse m.m.

Jag är lite långsam. Igår var temat Jesu dop, för några dagar sedan var epifania. Österns vise kommer och tillber ett oansenligt barn. Han uppenbaras, han ges gåvor till en kung, präst och profet, osv. Vanligt, vanligt. Det ovanliga var väl just de förvirrade flummarna från öst.

Jesus döps och han uppenbaras igen, nu med lite mer special effects. Inte alla förstår vad det är som händer, folk verkar åtminstone i Matteusevangeliet höra fel ganska ofta. Åska - Guds röst, Eli, Eli - Han ropar på Elia. Men för dem som tror är det uppenbarat.

Sedan kom Jesus från Galileen till Johannes vid Jordan för att döpas av honom.
Men Johannes ville hindra honom och sade: "Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig."
Jesus svarade: "Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten." Då lät han det ske.
När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom.
Och en röst från himlen sade: "Detta är min älskade son, han är min utvalde." (Matt 3:13-17)

Ordalydelsen är precis densamma som ett tag senare, på förklaringsberget, där det verkar bryta igenom fullt. Vad är det som händer?

Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma.
Där förvandlades han inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset.
Och de såg Mose och Elia stå och samtala med honom.
Då sade Petrus till Jesus: "Herre, det är bra att vi är med. Om du vill skall jag göra tre hyddor här, en för dig, en för Mose och en för Elia."
Medan han ännu talade sänkte sig ett lysande moln över dem, och ur molnet kom en röst som sade: "Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom."(Matt 17:1-5)

Ljuset bryter igenom allt mer. Är något förändrat?

Vad händer egentligen i Jesu dop. Villolärarna har hävdat både det ena och det andra om att det är här som Jesus adopteras av Gud osv. I någon mening är det en smörjelse. Anden sänker sig ned, Sonens smörjelse till Konung, hans avskiljning inför sitt verk. Men sedan då? Öknen. Frestelsen att vilja något annat än Guds vilja på så många olika sätt. Vandringen i trohet mot den Ande som blev hans. Först på andra sidan öknen började han förkunna att himmelriket var nära (och vi kan i efterhand sluta oss till att det inte var tidens slut han syftade på).

Det känns som att de separerade enheterna, tre personer, ett väsen, börjar bli ganska sammanblandade (till ett väsen? är detta betydelsen?) här. För på förklaringsberget är han ett väsen, här får lärjungarna budet från Fadern att lyssna på honom. Här lyssnar Mose som gav Lagen, och Elia, den främste bland profeterna på Ordet, Jesus Kristus. Jag längtar närmast till påsken så att man kan få breda ut sig lite om Guds största uppenbarelse.

Jag kommer att tänka på Paulus ord: Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft (1 Kor 15:43).


---
Och så lite annat:
---

Herre, du som gör oss fattiga i anden och utblottar oss på allt vårat eget.
Hjälp oss att i allt förtrösta på dig.

---

Källan sinar för att du skall be om det levande vattnet, allt blir till öken för att du skall be om det levande vattnet.

---

Något av det kanske mest frustrerande med tron är dess oresonlighet. Ingenting är omöjligt för Gud, och Gud älskar att verka i det svaga och utblottade. Vår svaghet ger oss således ingen pardon, utan Gud skördar där han inte har sått och samlar där han inte strött ut (Matt 25:24). Allt skall lämnas. Inte ens ens far får begravas först. Heder, kultur, ära, sedvänjor... Helt kompromisslöst. Följ mig, de lämnade sin far och näten, Petrus sin fru. Följ mig.

---

Med Hammarskjölds ord från 2 aug 1961:

Allsmäktige...
Förlåt
mitt tvivel,
min vrede,
min stolthet.
Böj mig
genom din nåd.
Res mig
genom din stränghet.