Om svart och vitt

I: "Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig."
II: "Ok, vad skall vi göra sedan."

Är detta ett möjligt svar på Jesu fråga i Matt 19:21? Den unge mannen lämnar allt, utan kamp, i likhet med Petrus och Johannes, och blir närmast uttråkad av Jesu krav. Den unge mannen hade kunnat se frälsningen som något kvalitativt. Jag lämnar allt, tar steg och är där, och onekligen har det varit så för t.ex. Paulus och Franciskus, men hur mycket har inte detta steg sedan inneburit i frukt. Ibland möter jag människor, kristna, som är helt okomplicerade i sin tro. Ofta kan man från denna position utföra stora viljehandlingar, lagefterföljelse och fastor som jag bara kunde drömma om. Det är så lätt för dem att de inte sällan lägger sina egna krav på andra. Ofta finns tungotalets gåva. Det kvalitativa språnget, utan kärleken eller kunskapen. Helig på pappret.

För mig är detta ett annorlunda sätt att vara kristen, eller jag kan se två sätt. För när man som jag, nog inte räddat en enda själ utan fortfarande jobbar på min egen, blir det svårligare vi och dem. Det blir svårare att säga att det är bibeln eller världen, och att detta med självklarhet bär värde. Det är betydligt svårare att veta vad "frälst" innebär eller att se det som den enda uppgiften som nu är kvar (då man enligt det kvalitativa språnget är 100 % frälst), är att frälsa fler. Och när de inte vill höra om Jesus....

Lärjungarna är i detta intressant. De fanns de som till en början hade sina reservationer men det Jesus sade var, "följ med och se". Petrus gör en del säkra utfästelser och blir förödmjukad i direkt förhållande till sin egen upphöjelse. Johannes är den ende som vid korset är i kontakt med de äkta i tron, alla andra flyr, alla andras självbild stämde inte överens med vad som sedan fanns när tron synades. Följ med.

Faktum är att synandet är nödvändigt. Petrus hade lätt kunnat gå vidare med en uppblåst självbild, gått ut i världen som den unga kyrkans förste herde och predikat sig själv. För diskrepansen mellan självbild och sann tro, frihet och kärlek, är av ondo. Det är vad som skapar falska profeter. Vad händer då med den kvalitativa approachen till frälsningen?

Man kan se det som en naivitet och naiviteten har många poänger. En sak som inte är så bra med naiviteten är att den inte är verklighetsanpassad. Är det vad som lämnas oss då? Rationalitet? Avmytologiserad tro? Nej, för bortom finns den andra naiviteten, i tilliten till Gud, i kärleken och kunskapen, men med fötterna på jorden. Johannes Teologen är där vår förebild. I världen, inte bara fysiskt utan även mentalt, men inte av världen.