Bland Heliga Dårar

Det gick ju sådär bra att hålla sig från bibelinläggen..

---
Allt som oftast anklagas man som kristen för att vara sinnessjuk. Jag tänker inte bestrida detta genom att krampaktigt hålla fast vid min egen bild av världen. Jag har hänsyftningstankar (mening och försyn), jag upplever en Gudsnärvaro i bönen, jag upplever inspiration i form av tankar osv. Min efterföljelse har likt många före mig "öppnat skrifterna" för att visa större djup. Jag tror på en Gud, transcendent och immanent, jag tror på hans Son, jag tror på den Helige Ande, allt i enlighet med Nicenum.

Man kan utifrån säga att självklart är detta skapat av din egen hjärna, ett fantasifoster, och vad kan jag säga? Ett tecken på nedförsbacken är att jag vänder mig till bibeln för att se vad den säger om galenskapen.

En av Mose förbannelser över dem som inte följer: Du kommer att bli galen av allt dina ögon tvingas se (5 Mos 28:34). Dags för lite självrannsakan kanske?

Jag finner att galen i NT används en gång om Paulus:

Men tack vare Guds hjälp ända till denna dag kan jag stå som vittne inför både hög och låg, och vad jag talar om är ingenting annat än vad profeterna och Mose har förutsagt: att Messias måste lida och att han som den förste som uppstod från de döda skulle förkunna ljuset både för vårt folk och för hedningarna."
På denna punkt i hans försvarstal avbröt Festus honom och ropade: "Du yrar, Paulus. Din stora lärdom gör dig galen." (Apg 26:22-24)

Paulus säger frankt att han visst är förnuftig. Paulus verkar till och med anse att det är förnuftigare att tro än att inte göra det:

Ty denna världens gud har förblindat förståndet hos dem som inte tror, så att de inte ser ljuset från evangeliet om härligheten hos Kristus, Guds avbild. (2 Kor 4:4)

..och ständiga bråk bland människor som har mist förståndet och tappat bort sanningen och som anser att religionen skall löna sig. (1 Tim 6:5)

Liksom Jannes och Jambres trotsade Mose, så trotsar dessa män sanningen. De har mist förståndet, deras tro håller inte måttet. (2 Tim 3:8)

Bröder, var inte barn till förståndet, nej, var barn i fråga om allt ont och fullvuxna till förståndet. (1 Kor 14:20)

Paulus verkar hålla det för omöjligt att vara vis i andlig mening och i världslig, snarare råder det motsatsförhållande däremellan.

Ty denna världens vishet är dårskap i Guds ögon. Det står skrivet: Han snärjer de visa i deras slughet... (1 Kor 3:19)

Den oandlige tar inte emot vad Guds ande säger, det är dårskap för honom, och han kan inte förstå det eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt. (1 Kor 2:14)

Psaltaren likställer dårskap med synd:

Befria mig från alla mina synder,
låt mig slippa bli smädad för dårskap. (Ps 39:9)

Du känner min dårskap, Gud,
min skuld är inte dold för dig. (Ps 69:6)

Dårskapen i tron behandlar Paulus lite längre i första Korinthierbrevet.

Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft. Det står skrivet: Jag skall göra slut på de visas vishet, och de förståndigas förstånd skall jag utplåna. Var finns nu de visa, de skriftlärda och denna världens kloka huvuden? Har inte Gud gjort världens vishet till dårskap?
Ty eftersom världen, omgiven av Guds vishet, inte lärde känna Gud genom visheten, beslöt Gud att genom dårskapen i förkunnelsen rädda dem som tror.
Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet.
Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna.
Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma.
Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud.
Genom honom finns ni i Kristus Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet.
Som det står skrivet: Den stolte skall ha sin stolthet i Herren. (1 Kor 1:18-31)

Guds svaghet, korsvägen av underordnande och utblottelse är starkare än världens styrka, dåraktigt. Svaghet är något man skulle kunna skriva mer om men jag nöjer mig med ett tal om dem som gör sina egna avgudabilder. Ateisten säger väl då, "det är bättre att inte ha någon Gud alls." Men texten skall förstås bredare. Det handlar om att ha sin trygghet i det skapade och det förgängliga;

Aska är hans hjärta, simplare än jord är hans hopp och värdelösare än lera är hans liv.
Ty han känner inte den som formade honom själv, som andades in en själ med kraft att verka och blåste in en ande med liv i honom.
I stället menar han att vår tillvaro är en lek, att livet är en marknadsfest där det finns pengar att tjäna. "Inkomster måste man skaffa sig bäst man kan", säger han, "även om medlen blir onda."
Han vet ju bättre än någon annan att han syndar när han tillverkar bräckliga kärl [2 kor 4:7, så väl som krukmakarens verk] och gudabilder av samma jordiska material.
Men dåraktigast av alla, klenare än spädbarn till förståndet [dvs. de dåraktiga kristna], var ditt folks fiender och förtryckare. (Vish 15:10-14)

Istället är tillvaron en lek...

Paulus går andra vägen, han omfamnar dårskapen och pekar i det andra Korinthierbrevet på vad sann dårskap är, att lyfta fram sin egen kraft i det som sker:

Jag upprepar: ta mig inte för en dåre, men om ni ändå gör det, så lyssna på denne dåre, så att jag kan få skryta lite, jag också. (2 Kor 11:16)

De tjänar Kristus - det gör jag ännu mer, för att nu tala som en dåre. Jag har arbetat mer än de flesta, suttit i fängelse mer än de flesta, fått prygel i övermått och ofta riskerat livet. (2 Kor 11:23)

Jag har varit som en dåre. Ni har tvingat mig till det. I stället borde ni ha fört min talan, för jag är inte på något sätt underlägsen dessa väldiga apostlar, även om jag ingenting är. (2 Kor 12:11)

Om ni ändå kunde stå ut med lite dårskap hos mig - visst gör ni det. (2 Kor 11:1)

Vad jag här säger, det säger jag inte i Herrens anda utan som i dårskap, när det nu är fråga om skryt. (2 Kor 11:17)

Till min skam måste jag medge att jag tydligen har varit svag. Men vad andra vågar komma med - nu talar jag i dårskap - det vågar också jag. (2 Kor 11:21)

Om jag skulle vilja skryta är jag ändå inte från förståndet, för vad jag då skulle säga är sant. Men jag avstår för att ingen skall tänka högre om mig än han gör när han ser eller hör mig. (2 Kor 12:6)

Men om Paulus uppmanar oss att omfamna denna galenskap, blir inte det en onödig stötesten för folk. Räcker inte dårskapen i korset, eller helt enkelt svårigheterna att tro? Paulus inser faran och vädjar om lite sans och balans och att vi åtminstone kan försöka vara lite normala:

Anta att hela församlingen håller gudstjänst och att alla talar med tungor. Om det då kommer in oinvigda eller otroende, så säger de: "Ni är galna." (1 Kor 14:23)

För en som dåraktigt vill se sig lite vis i denna världen ger inte detta mycket stöd. Det är ungefär precis vad jag inte vill höra. Det är och kommer innebära ett troligtvis ganska smärtsamt avklädande. Ju högre man klättrat i babelstornet, desto mer kommer man slå sig. Hjalmar Ekström skriver i ett brev att Paulus troligen är den som gått längst i sin utblottelse, spontant tänkte jag "längre än Johannes", men jag börjar förstå vad han menar. Står Paulus bland de heliga dårarna så är man åtminstone inte ensam. Frågan är om det är någon egentlig tröst...

Bedra inte er själva. Den av er som tycker sig vara vis i världslig mening måste först bli en dåre för att bli vis. (1 Kor 3:18)