Jag skrev en kommentar till Bertil Gärtners senaste inlägg --> se blogglista, som väntar på modererning. Jag skriver det här också. Jag är verkligen ledsen och förbannad, omväxlande över SvK. Jag vill överge henne, men damnit, det är min kyrka. Hur mycket än RFSL och Gårdfelt, partistämmor och ryggkliare, liberalteologiska nordskånska klaner, bryter ned och skövlar henne. Och alla dess nickedockor...
Framskridande under "Gunnar" Wejeryds ledning bär väl det priset.
---
Ja, det är inte lätt att tro på enheten och det sakramentala i kyrkans struktur samtidigt som samma struktur fylls med klåpare som, helt omedvetet, trampar på allt som är heligt. Ofta önskar jag att jag blev utvisad. Nu är det min plikt att tro och hoppas, på det Gudomliga ingripandet, undret, deus ex machina.
En kyrka som inte längre ber, inte längre tror, inte längre söker följa Guds vilja. Vad skall man ha den till? Torra kvistar lägger man på elden.
Jag får dock påminna mig om att det har sett illa ut för Guds heliga innan. Svåra prövningar för den på vilken det är lagt att upprätta. Men prövningar som också mejslat fram våra största helgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar