Några kritiska...

I: "Vårt folk tillber en gud som inte ger svar. Som lämnar det upp till var och en hur de vill handla."

II: "Det är jobbigt när man behöver svar."

I: "Det är kanske det pris vi måste betala för att vara fria."

Replikskiftet kommer från filmen Spartacus som gick för någon kväll sedan (alltså inte den med Kirk Douglas utan en nyare), och får stå som vinjett för ett inlägg med lite mer samhällsanalys. Jag ägnar mig åt det istället för tramsiga spekulationer kring gemensamma valutor, övervakning och streckkoder. (Stephan Christiansens historia om den europeiske forskaren är faktiskt underhållande, jag gissar, om det finns någon verklighetsgrund, att mannen på flyget insåg att detta var en man som tog sig själv på stort allvar och drev med honom...)

Egentligen är alla väsentliga tankarna tagna från P1:s teologiska rummet 080420 som fortfarande går att lyssna på. Kanske gör du bättre i att lyssna på det programmet än att läsa här.

Programmet handlar om sekulariseringen som man redan på 1700-talet trodde skulle gå fort. 300 år senare ser vi att så inte har skett och det finns egentligen inget som pekar på att religionen skulle försvinna. Programmets spaning är att det kommer bli mer privatreligion och mindre organiserad religion. Jag hoppas inte det, men man vet ju aldrig.

Några viktiga synpunkter lyftes fram. Människans framåtskridande, frälsningen av sig själv genom sin inneboende godhet, skulle när de gamla strukturerna föll i början av 1900-talet äntligen befria människan och skapa det goda samhället. Då kommer det värsta kriget någonsin, första världskriget. Efter andra världskriget säger människor det här får aldrig hända igen, nu har vi lärt oss, nu kan vi bygga det goda samhället (gärna genom Myrdahlsk social ingenjörskonst där svagsinta skulle tvångssteriliseras). Detta är precis samma sak som hamras in av "humanisterna". Om vi bara blir fria från de gamla strukturerna så kan det goda samhället stå, har vi bara en Gud som inte svarar kan vi göra det goda.

Nyheten i detta är oförmågan att just lära sig, om det inte fungerar första gången skriker vi lite högre. Frågan om etikens grund är inte ens längre levande. De helt godtyckliga värderingar som t.ex. att fostret får ett människovärde i en viss vecka motiveras på något märkligt sätt med vetenskap, och medicinsk forskning. Samma sak gäller egentligen alla frågor som lyfts fram (mänsklighetens inneboende godhet, civilisationens framåtskridande, så väl som syn på äktenskap och lycka). Omedvetenhet om motiven är i regel ganska riskabelt.

De konstruerade uppdelningarna kommer också upp. De mellan samfundskunskap och samhällskunskap. Det mellan religion och samhälle, politik och religion. Egentligen konsekvenserna av tro och vetandedebatten. Programmet påtalar att alla samhällen är starkt påverkade av den religion som ligger till grund för den, dvs. även de samhällen som kallar sig religiösa, uppdelningen är ur forskningssynpunkt en onödig stympning. Disciplinuppdelningen finns även inom teologin där man särskiljer den i vår världsända överflödiga erfarenhetssidan av religionen och kallar den religionspsykologi, emedan allt i den systematiska teologin blir tämligen meningslös verksamhet om den inte baserar sig i just erfarenheten. I religionspsykologin visar sig ganska klart att vetenskapens materialistiska axiom gör våld på tron, man kan verkligen fråga vad prästutbildningen gör på teologiska fakulteter. Uppdelningarna tjänar givetvis till marginaliseringen av den organiserade religionen i syfte att befria samhället (se ovan).

...för ateism är politik. Man kan motivera beslut helt med att vi inte skall styras av "gamla dogmatiska tankemönster", "traditioner" eller för att skydda oss från "fundamentalister". Man kan samla poäng på detta sätt. Detta oroar mig.


---
Jag känner att jag behöver gnälla lite på Luther också. Jag hoppas på lite tillrättavisningar från pålästa och rättroende Lutheraner:

Det goda samhället är också en gammal Luthersk slagdänga, där den goda despoten skall styra, ställföreträdande för Gud. Att göra uppror mot samhället är att göra uppror mot Gud, att hamna utanför samhället är att bli ställd utanför gemenskapen med Gud. Predikanten Stephan Christiansen (se ovan) nämde att man borde vara försiktig för att kalla folk antikrist, både påven och Luther kallade nämligen varandra för antikrist. Tänk om båda har rätt. Två kyrkosplittrare, en vars undermåliga teologi vi nu får dras med.

Lutherdomen kastar ut barnet med badvattnet genom att sätta tro emot handlingar, efterföljelse, konsekvenser osv. In i ditt slaveri under despoten! Inte nog med det, vilket läggs fram av Samuel Rubensson i senaste nummret av NOD. I sin iver att rättfärdiga sin egensnickrade definition av sakrament kallar han äktenskapet naturlig ordning och instiftat av Gud istället för ett förbund bland människor som Gud kan välsigna och som kan gestalta Gud i världen. I konsekvensens namn stängs klostren och församlingen smulas samman till folk som sitter som fågelholkar i en lokal, för att sedan ha sitt sociala umgänge i hemmet, med de andra rika och välbeställda.

Luther måste börja göras upp med ifall vi skall kunna kasta av oss folkkyrklighetens ok. Den tendens att avsluta all argumentation med att "det stämmer inte överens med vad Luther säger" som om Luther var den slutgiltliga uttolkaren av Guds ord (och inte Muhammed ;)), omöjliggör detta.

Klåpare säger jag. Svenska kyrkan av idag är mitt bevis.