Mulla Omar och jag

Det känns som att försöken att hålla någon sorts försonande linje i Svk:s tvistefrågor har kört in i en bergvägg. Plötsligt blev allt svart och vitt. Helle Klein säger det själv: Antingen är du med oss eller så är du emot oss. Det finns ingen plats för tankeverksamhet, inget plats för att brottas med frågor. Helle tillhör enligt egen utsaga dem som länge längtat efter att viga samkönade par, i lite drygt ett år då, eller? Jag vet att erfarenhet och ålder i sig inte har någonting med saken att göra, men ärligt talat, om du vill ha någon att uttala sig om medicin går du till någon som precis är färdig med sin AT? När denne sedan säger, "Jag har lite egna huskurer här, lite rosenrot och grejer, vi har debatterat länge nog, alla som inte vill ordinera rosenrot borde bli av med sin legitimation osv." kan man verkligen ifrågasätta ifall hon har förstått. Begåvning är inte frågan här, tro har aldrig varit lärosatser. Tro är inte heller bibelbashande, det är egentligen, för min del, skit samma ifall man hittar verser som man "med mycket postmodernism", som Dag Sandahl uttrycker det, kan tolka till att Gud tycker att det är bra med homosexualitet och att äktenskapet kan omtolkas som det vill. Detta är sola scripturas förbannelse. Vi förvaltar en tradition, en traderad kristendom i apostlarnas efterföljd, i den helige Andes ledning. Sällan har det blivit bra när man ser demokratin som den fortsatta uppenbarelsen eller på annat sätt låter politiska krafter, kungar och påvar med maktambitioner sätta dagordningen. Varför? För att det inte är Guds vilja som blir central.

Den linje jag skulle vilja följa är att undersöka det spår som Samuel Rubensson följer i senaste nummret av NOD. Förutsättningslöst se på äktenskapet i en historisk kontext. För frågan är ifall Paulus utsagor är uttryck för Guds vilja i kontakt med den kulturen eller om det är hans eviga vilja, man skulle t.ex. kunna tänka sig att Paulus egentligen säger, "någon ordning måste ni ha även om ni lever i Andens frihet, stick inte ut", vilket översatt till dagens kultur skulle innebära det motsatta, alltså, stick inte ut, låt inte denna fråga stå ivägen mellan Kristus och människor. Oavsett är det inte en fråga som försvinner bara för att man diskuterat den länge och att man inte tar hänsyn till consensus fidelium kan jag bara se som att man tar steg från Kyrkan, inte för någon berörd skulle bry sig vad jag tycker om detta.

Är det så att man efter en sådan undersökning kommer fram till att den vägen inte är möjlig får man som kristen vackert böja sig under Guds vilja. Vill man predika socialdemokrati eller annan pseudoreligion får man göra det som chefsredaktör och inte präst.

Nu är dock inte den vägen öppen. Medialampan är på, Micke Leinegård kan le lite åt fanatikern Elisabeth Sandlund som läser sagoboken bibeln och strävar emot de smidiga och lättarbetade slicka prästerna som inte längre är en stötesten i samhället. Med eller mot, svart eller vitt. Taliban eller normal.

Jag är ledsen. Jag är troende och kommer i medialjuset framstå som just taliban hur mycket mellanvägar jag än söker. Hade jag varit Luther, Athanasios eller Franciskus hade jag kunnat göra något åt det. Det kommer en tid för bekännare...