"Mitt samvete är rent..."

Detta är kanske att slå in öppna dörrar. Att man skall bekänna sin synd och be om förlåtelse, och Gud, som älskar oss, rusar oss till möte, är liksom basalt i all kristen praxis.

I regel har man en statisk syn på synd (vilket väl är rätt men det är utifrån Guds synpunkt, inte från vår) vilket gör det möjligt att bli "mer syndfri" genom att blir frommare, emedan Gud uppenbarar vår synd allt eftersom vi med Kristi ögon kan se på vår svarthet.

Bry er inte om att jag är svart,
att solen har bränt mig.
Min mors söner grälade på mig,
de satte mig att vakta vingårdarna.
Min egen vingård vaktade jag inte. (Höga v 1:6)

Lagen kom in för att överträdelserna skulle bli större. Men där synden blev större, där överflödade nåden än mer, (Rom 5:20)

Domen; vi går genom den för att komma till Gud. Det är att bekänna, lyfta fram, säga: detta är jag, det är min skuld, men jag vill inte ha det. Det är inte den jag egentligen är, det är vad i mig som är förstört. Gudsviljan blir jagsynton (del av mig), synden blir jagdyston.

Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill." (Joh 3:19-21)

Vi kan dribbla med ord, tolka och dribbla (hitta två teologer som är överens..) Det eviga Ordet blev oss givet men det vi älskade mörkret och kunde inte se. Men Gud vet på råd.

Det som lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud. Då han lät sin egen son bli lik en syndfull människa och sände honom som ett syndoffer, dömde han synden i människan. Därmed kunde lagens krav på rättfärdighet uppfyllas hos oss som lever efter vår ande och inte efter vår köttsliga natur. (Rom 8:3-4)

Synden är dömd, det som inte är Gudslikt finns inte i honom som vi lever i. Det som inte är Gudslikt lämnar jag över, lägger ju under domen. För Domens dag är visserligen en, liksom döden och Uppståndelsen. Men den som vill träda in i Guds rike här i tiden får gå in genom domen, här i tiden. Och Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt Sonen, (Joh 5:22)
Det är en upprättelse av Lagen, av Lagen i vårt hjärta.

Jesus sade: "Det var inte för min skull som rösten hördes, utan för er skull. Nu faller domen över denna världen, nu skall denna världens härskare fördrivas. Och när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig." (Joh 12:30-32)

Om vi gick till rätta med oss själva skulle vi slippa bli dömda. Men när vi nu döms av Herren tuktas vi för att inte bli fördömda tillsammans med världen. (1 Kor 11:31-32)

Ty nu är tiden inne för domen, och den börjar med Guds hus. Men om den börjar med oss, hur blir då slutet för dem som inte vill tro på Guds evangelium? (1 Pet 4:17)

Paulus är glasklar kring att ickekristna inte skall dömas, och att de som är svaga i tron inte skall dömas. Döma gör man av omsorg, för att hjälpa dem man vet vill ha hjälp med att se sin egen synd, och givetvis skall bjälken tas ut först, med det menas att Gud skall fått döma och Ordets Mening skall uppenbarats. Då, vid den objektiva etiken, given av att det är Guds vilja, kan man med Paulus säga:

Men mig är det likgiltigt om ni eller någon mänsklig domstol dömer mig. Inte heller dömer jag mig själv. Mitt samvete är rent, men det betyder inte att jag är frikänd. Den som dömer mig är Herren. (1 Kor 4:3-4)

"Mitt samvete är rent," säger Paulus. Paulus är där, han har dött bott från synden och lever i rättfärdigheten (1 Pet 2:24). Han säger det själv:

Salig den som inte behöver döma sig själv för det val han träffar. (Rom 14:22ff)

Vägen dit? Anden i dig vet...