Direkt från torktumlaren (Dag 2 på Bjärka)

Dag två avklarad. Fyra seminarier och en lovsångs- och förbönsgudstjänst senare känner jag mig lite omtumlad.

För det första. Det känns konstigt att äta frukost med massa kända ansikten tillhörande personer man inte känner. Den konstiga känslan förstärks av diskussioner av typen: "Vad är egentligen apofatisk?"

Nåja. Per Mases var första anhalt. Jag tog en bild på honom som jag får lägga upp imorgon eller så. Hans värme närmar sig hetta. En liten utläggning om kyrkan på apostlarnas och profeternas grund. Helt flytande mellan bibel-teologi-symbolik. Enhet och tradition som ledstjärna. Utläggningen innebar en del nya spår för min del.

Syndafallet kopplas till brodersmordet (gemenskapens sammanbrott), syndafloden (det etiska sammanbrottet), och babelstornet (utopin), och Gud försonar alla dessa genom sitt förbund.

Rörelsen från konkret till andligt mellan GT och NT har jag bloggat om tidigare men var ett tema Per berörde.

Profeternas universella perspektiv i denna gammaltestamentliga tid är därför att notera.

Maria som personifikation av det judiska folket har jag hört utlagt tidigare men blev här mycket klart. Den Helige Ande som överskuggade henne för att hon skulle bli havande, är samma Ande som överskuggar tabenaklet när Gud väljer att bo i sitt folk. Detta ger en ytterligare dimension till bröllopet i Kana. Ett kärleksförbund håller på att gå fel, och Kvinnan, den andra Eva, vänder sig till Herren, som när hans tid är kommen skapar vin i överflöd.

Per talade om att kärleken har en sturktur, en naturlig form. Något som passar mina tankar som handen i handsken med tanke på Jünger och anarkerna. Nobilis forma. Ablatio. Helig Ande som skulptören som befriar avbilden.

Tempelplatsen, platsen för världens folk att tillbe, driver Kristus ut månglarna ifrån. I påskens under får tolv (ett fullhetens tal) nationaliteter höra sina språk (och några Romare.)

Slutgiltligen får jag nämna Pers citat av Bonaventura: Man skall inte blanda upp uppenbarelsens vin med för mycket vatten. Att förvandla vin till vatten är nämligen det tarvligaste under som finns.

Därefter blev det Josef Bergdahls tur att tala om helighetens inre källa.

Heligheten börjar i Gud. Gud är källan, föroreningarna kommer nedströms och flyter alltid från källan.

Det paradoxala i att Gud upphöjd över allt, men hos den ödmjuke och förkrossade och att vår svaghet och Guds styrka tycks höra samman är sådant som jag idisslat över tid redan.

Vad som var intressant för mig var hans fokus på självmedvetenheten som ett direkt tecken på falsk helighet, då den ofelbart föder självrättfärdighet och präktighet. Istället bör vi ta emot det som barn. Barn får ett namn, vuxna gör sig ett. Mottagandet får ses som någon sorts nyckel.

Helighet är att flyta med strömmen, Andens ström vilken ibland kan gå på tvärs med världens, och motståndet får oss att sjunka djupare. Även i detta föredrag påtalas att man genom Andens eld förbränns för att återta sina naturliga former.

Några ytterligare tankar: Nåden möjliggör askesen. Det går inte att skilja helighet i huvudet från det heliga livet. Gud är uppenbarande till sin natur.

Föreläsningens citat tillskrivs Bernard av Clairvaux som säger: "Jag är ingenting, men jag är din."

Annars var citaten mest Ekström. Även Emil Gustavsson omtalades, vilket är en ny bekantskap. Jag får kolla upp honom när jag kommer hem.

Sedan var det dags för Torsten Kälvemark att tala om Tito Colliander och den ryska heligheten. Det var lite väl mycket ord för min smak men några av Titocitaten var bra. Bland annat om våren, och dess röst, "bli fullkomliga", och måltiden där det som mognat och skördats delas. Det mångfaldiga blir ett för att sedan mångfaldigas igen. Alltet samlat i en kropp som sedan faller i jorden och sprids. I tacksägelsen bekräftar vi vårt beroende.

Det sakramentala i kyrkan bör självklart lyftas fram, men Tito visar med all önskvärd tydlighet det sakramentala i naturen. "Tillvaron är profetiskt laddad" som Bo Brander brukar säga.

Verkligheten är mystiskt outgrundlig. Lynchmobbens rop på hämnd och de heligas böner om förbarmande stiger samlat upp ur en mänsklighet.

Jag kan tänka mig att läsa Colliander.

Innan jag skriver om sista föredraget måste jag bara säga att den gamle biskopen Biörn Fjärstedt gav mig värsta skarpa blicken när jag satt och fikade i godan ro. Skumt. Jag har visserligen träffat honom någon gång innan och ställt lite kritiska frågor (ibland önskar jag verkligen att jag bara kunde vara tyst), men det kan omöjligt vara någonting han kommer ihåg.

Sist, men sannerligen inte minst, sr Sofie, OP. Hon höll ett föredrag om celibat. Ordet celibatär är mycket vackert. Jag satt mest och lyssnade, och förundrades. Det blev tydligt vad hon har och jag saknar. Så avskalad, i verkligheten hela tiden. Allt konkret hela tiden. Inte för att det saknades något i bildning eller begåvning, men medan jag svingar mig upp i höjderna med de stora tankarna, lever hon ett liv, ett stort liv, och låter båda fötterna stå på jorden. En kommentar jag fick ur mig fångar det ganska bra,

Jag: "Kan man inte ta en utgångspunkt i Buber, med Jag och Du och objekt, snarare än vårat samhälle där det bara blir mycket jag."
Sr. S.: "Jag försöker mer tänka på hur det var när jag var 14..."
Herre sätt en vakt för min mun, en dörrvakt för mina läppar...

Nåja. Hon lyfte fram det sakramentala i äktenskapet och att den som bejakar en celibatär kallelse måste vara helt på det klara med det vackra och upphöjda, och det naturliga i äktenskapet för att det inte skall bli något sjukt.

Lycka är inte liktydigt med behovstillfredställelse. Snarare lyfter Sofie (sablar nu börjar detta eviga analyserande) fram viljan och dess möjligheter till frihet. Att kunna äga sig för att kunna ge sig. Självbehärskning. En slalomåkare behöver självbehärskning, en som åker sopsäck behöver det inte.

Hon pratar om dem som blivit berörda på "det sättet" av Gud, och att det kommer vara ett sår som inte riktigt kan fyllas annat än av Gud. Om att förälskelse är en prövning av ett kall, inte ett bevis för att man inte är kallad. Om att en behärskad attraktion kan vara en större gåva till Gud än ett avvisande av den andre.

I tillägg till dygd, kärlek och lycka, är kyskhet ett ord som Sofie önskade återupprätta. Chasteté (den fransktalande får gärna rätta mig) är den som inte utnyttjar den andre för egna syften, inte som ett objekt. I den meningen kan en nunna vara okysk, och ett par som lever i ömsesidigt utgivande fullkomligt kyskt.

Kroppens teologi var Johannes Paulus II:s stora grej, tyvärr har det inte fått något större genomslag än.

Citatet: Älska, och gör vad ni vill. Augustinus

Det som lämnar mig är likväl de där fötterna, så bergfast i jorden. Jag vill bli som hon. Jag vill bli som Per Mases, men jag antar att det är längre dit.

Under kvällens lovsångsgudstjänst skrev jag följande för att sammanfatta känsloläget:

-Titta pappa. -Vad är det för något? -Det är ju du, det skall likna dig. -Vad fint min son.

En bitter aspekt av att växa upp är att det du bar i din hand, din stolthet, inte alls visar sig vara så vackert eller särskilt likt. Våra äldre syskon hjälper oss med denna verklighetsanpassning.

Samtalen har också fått sin plats idag. Jag har fått höra om en fungerande ekumenisk församling i Uppsala. Om de svarta rötterna till pingströrelsen. Om religionsfilosofins nödvändighet och religionspsykologins olämplighet. Om Freud och hans syn på religionen. Om den som arbetat igenom hela sig som den sanna psykologen (återigen visar det sig att kunskap om oss och Gud hänger ihop, intimt.) Utifrån detta vill jag citera Johannes Cassianus som skriver om abba Theodoros som ägde stor kunskap i de heliga skrifterna. "Sina kunskaper hade han inte förvärvat genom exegetiska studier, utan genom hjärtats renhet, ty på grekiska kunde han bara ett fåtal ord." Vidare: "Men just därför har det uppstått så stora meningsskiljaktligeheter och misstag bland exegeterna själva, ty de flesta av dem ägnar sig bara åt rent intellektuella utläggningar och bryr sig inte det minsta om sin andliga renhet." m.m.

Johan: Några finnar har jag inte stött på än.

Johanna: Jag bor i "mysrummet" (tillräckligt mysigt med 10 talet killar) på ovanvåningen. Alltså spartanskt.