Seglivat boskap

Drift med bibeln är ofta ganska underhållande. Sidan här har en del härliga kommentarer till "absurditeter" i bibeln.

T.ex. denna kommentar om Seglivat boskap:


Först dödar Gud all egyptiernas boskap:

2 Mos 9:3-6 ..skall Herren låta en svår pest drabba din boskap på fälten: hästar, åsnor, kameler, kor och får... Herren har fastställt tiden och sagt att han i morgon skall låta detta ske i landet. Nästa dag gjorde Herren som han hade sagt: all boskap dog för egypterna, men av israeliternas boskap dog inte ett enda djur.


Därefter orsakar Moses variga bölder hos den redan dödade boskapen:

2 Mos 9:10 Då tog de sot från smältugnen och gick till farao, och Mose kastade upp sotet i luften och variga bölder slog upp på människor och boskap.


Därefter dödar Moses igen egyptiernas boskap, den här gången bara det förstfödda:

2 Mos 12:12 Den natten skall jag gå fram genom Egypten och döda allt förstfött i landet, både människor och boskap, och alla Egyptens gudar skall drabbas av min dom - jag är Herren.


Trots att boskapen, inklusive hästarna, blivit dödade i repris och dessutom blivit drabbade av bölder, meddelar Bibeln att Egyptierna förföljde Moses med hästar:

2 Mos 14:9 Egypterna förföljde dem och hann upp dem där de hade slagit läger vid havet - alla faraos hästar, vagnar och vagnskämpar och hela hans här - vid Pi Hachirot, mitt emot Baal Sefon.


----


Gott nytt år!

2009 i stormens öga

Under mitt nya år vill jag bara sjunka in i den Väldige och Orörlige. Jag kan ana punkten där allt står stilla. Stormens öga, alltets mittpunkt. Den stillastående aktiviteten, vilan i rörelse, REaktiviteten. Det kommer kräva ytterligare underkastelse, ytterligare tjänande och en död från allt som hindrar (som om jag verkligen gjort något nu...).

Skulle jag en dag sluta med detta självhävdande projekt; att blogga, kanske jag kommit till någon sorts stillhet.

Mitt nyårslöfte får alltså bli något i stil med bönen: Ske Din vilja.

Eller som Hammarskjöld skriver i sin kanske mest förtätade bön:

Herre, din är dagen. Jag är dagens.

Hans bön en nyårsafton förtjänar också att citeras:

Mot det förgångna: tack, till det kommande: ja!

e-basar

På basaren spreds ett bekymrat uttryck över köpmannens ansikte.

- Gå bort från mig. Inget av det jag har att sälja är värt något. Jag är måhända oklok, men hur kan jag sälja från mitt eget förråd. Det jag för med mig har jag själv förstört. Ja, i min mjukhet kan jag inte bedra er. Så gå bort från mig och sök det friska.

Folket suckade och skakade på huvudet; "vad kan man vänta sig av en drinkare?" Oklokheten når nya höjder.

Berusad av vinet var köpmannen nöjd. Bland vännerna var han sedan den dagen.

Skåpmat

Jag ville skriva något om Kärleken men skjuter på det till imorgon. I tänkandet kom lite som jag skrev för ett par år sedan upp. Jag tycker inte att de är så dumma ändå (Hammarskjöldkännaren förstår varför...)

----------------



Hur snabba är vi inte att döma våra vänner för att bespara dem andras domar?



------------


Skam och besvikelse finns utan kärlek,
gäller det omvända?

Det svåra: att älska utan att hoppas...


--------


Att inte bevaka och skydda sitt. Att vara beredd att offra allt.
Och älska så att den man älskars vilja är högre än den egna.

Även då den väljer bort dig...

Sann kärlek är total sårbarhet och total frihet;


Låt mig leva i den kärleken.


-----------


Tro, hopp och kärlek.

Hjälp mig att inte kräva något av det.

Hjälp mig att leva helt i det.


----------------


Önskan, hotfullt påträngande.
Skrämmande i sin ovisshet.
Svärd och rustning.
Din är dagen.



---------



Ängsligt väntande på stormen.

Att allt förtöjs och att seglen revas bådar inte gott. Snart surras rodret.

Det är nu du måste våga.
Det är nu du måste vila.



---------


I fjärran jagar båtarna lätt varandra. Men du är Klippan, Du bär.

Önskar du bli som de? Kasta loss?

Nej, men kanske att någon skulle lägga till.



------------



Vad vill du ha för dina uppoffringar? Respekt? Vänner? Skall Gud ge dig något? Vad är du värd?

En vacker törnekrona?


Be att ditt lidande har en mening.

Marginalanteckningar i juletid

God fortsättning allihop. Efter att ha slarvat med sömnen tre nätter i rad så mår jag som jag förtjänar. Så kan det gå...

Detta får väl blir ett litet uppsamlingsheat med tankar sedan julhelgen.

Den förste som förtjänar en tanke är Josef. Tänker man på det är Josef väldigt följsam. Det är klart att ryktena skulle gå när flickan han var trolovad med redan var gravid. Att bryta upp och fly till Egypten på en föraning, en dröm... Josef är följsam. En person som inte riktigt är insläppt i det innersta rummet men likväl en förutsättning för det innersta rummet. Han förstår hur viktigt det är, skyddar, vårdar och försörjer från sin plats. En sådan tur för Maria att Josef sade nej till sina egna planer och ja till hennes ja.

Josef tar jungfrun och barnet till Egypten som skydd och en märklig parallell sker. Det första förbundet inleds med precis samma sak. Skydd i Egypten och ett uttåg därifrån. Egypten och dess köttgrytor får under det första uttåget stå i motsats till efterföljelsen, hoppet om det förlovade landet och brödet som kommer ned från himmelen. Det är till detta Egypten Jesus kommer. För att hjärtana inte kunde ge honom härbärge så skriver evangelisten: "Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget." Lindad, fördold in i vår verklighet, in i vårt slaveri vid Egyptens köttgrytor. Men uttåget kommer och trettiotalet år senare skall han vandra igenom dopet precis som hans förfäder gjort.

Vad skulle annars ske, om han inte blivit lindad. Den kanske störste profeten, Mose ställer frågan till Gud.

Mose sade: "Låt mig få se din härlighet!"
Herren svarade: "Jag skall låta min höghet och prakt gå förbi dig, och jag skall ropa ut namnet Herren inför dig. Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig mot och barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig mot."
Han fortsatte: "Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva."
Sedan sade Herren: "Här bredvid mig finns en plats, ställ dig här på [K]lippan!
När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i berget och skyla dig med min hand tills jag har gått förbi.
Då skall jag ta bort min hand och du skall se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se." (2 Mos 33:18-23)

En annan sak som kräver en kommentar är de främlingar som kommer till Jesus vid början och slutet av hans liv (lindad blir han också i början och slutet), i slutet är det Simon från Kyrene som får bära Kristi kors. En främling, som utan hopp om lön eller ens kanske vetskapen om vem han är lättar bördan för vår Herre. De som kommer vid födelsen är herdarna som i sin enkelhet hör änglarnas bud och tillsammans med allt folk i stallet firar Kristi födelse. Ingen av dem visste något innan, efteråt fortsatte livet oförändrat, men de fick vara där och göra något så mycket viktigare än något vi kan göra; att hälsa Gud när han föds in i världen. Ett tag efter, något jag kan tycka är lite komiskt, kommer visa män från östern (Jerusalems teologer kommer inte alls trots att de vet precis i teorin), vidskepliga magiker som räknat ut genom astrologi att nu händer det grejer. Ambrosius av Milano (tror jag det var) har en predikan om att det var här som Gud fixerade stjärnornas banor, lite spekulativt men sätter proportionerna helt rätt. Jesus har inte kommit bara för de rättrogna. Han är allas frälsare, för ingen annan finns. Precis som Melkisedek var präst åt Gud den högste utan att tillhöra en organiserad religion, precis som Jakob gavs framgång i sin herdevidskepelse, precis som Centurionen var den som bekände vid korset, och den romerska officeren visade större tro, så är visar Gud att han kan skänka tro och rättfärdighet åt vem han vill oavsett våra mänskliga gränser. Främlingarna är de som ger Jesus något, vi ynkliga efterföljare får i lärjungarnas efterföljd bara ta emot.

Men kanske störst av allt. Det slog mig när jag körde bil på julaftonskvällen. Sann Gud och sann människa. Vad det säger om människans värde är oerhört. Vi är skapade till Guds avbild, inte som en del utläggningar vill göra gällande att det är kyrkan som är avbilden om vi är små och obetydliga delar, utan var och en, Guds avbild. Därför är det möjligt, Gud är vad vi kan vara. Gud är inte högt över, Gud är på precis samma nivå. Han har själv ödmjukat sig. Jag märker att jag skriver samma sak som tidigare men finner liksom inte andra ord för att beskriva storheten.

Orenheten blir därmed än svårare att bära. När det är så här att möta den inlindade Herren kan vi bara ana vad som väntar.

Julnatt

Ingen känner honom när han kommer. I kaos och mörker, i den mörkaste natten föds han. Vi känner honom inte, men naturen känner igen sin skapare. ”Om inte de jublade skulle stenarna ropa”: Herre upprätta oss!

I glädje hälsar stjärnorna,

– på vad, en kung?

– nej ett litet barn.

Några herdar hör röster i natten när det tunna skiktet mellan himmel och jord rämnar. ”Ära åt Gud i höjden och på jorden fred.”

Hela naturen skriker,

– efter vad, en kung?

– ja, ett litet barn. Halleluja!

Gud uppenbarar sig för folken. Ned i mörkret, ned i smutsen.

Totalt tillitsfull i flickans famn vågar han leva i frihet,
göra det han måste,

för ingen fruktan finns i honom.


- - - - -

En välsignad Jul önskar jag er mina vänner!

Et Incarnatus est

Inkarnationen. Så ogreppbart, så stort. Gud själv född in i världen. Hur kan man förstå någonting? Jag tänker att jag skulle försöka samla tankarna något kring detta.

Försoningsverket når ju sitt klimax, Konungen kommer till oss, den rättfärdige härskaren som ställer allt till rätta... På många sätt är världen innan det lilla dramat ganska lik den värld som är efter som vi lever i. Den ovise skulle säga att det knappt är något skillnad. Har något skett så måste det vara av juridisk betydelse eller kanske teoretisk betydelse, hade den varit konkret hade den setts. Men det ogrumlade ögat ser...

Försoningen är inte en följd av Guds ofullständighet, Gud misslyckades inte då han skapade världen med en människa som inte är förmögen att göra något gott. Det är inte en försoning utifrån moraliska krav vilka Gud är bundna av (Han har ju makten att frikänna vem Han vill). Försoningen är inte att de smutsiga människorna Gud skapat fula skall lyftas till en ren andlighet där Gud bor. Det är inte ett upphöjande, det är ett upprättande. Efter syndafallet kunde inte människan längre stå inför den Högste. Kärlekens strömmar brände henne som vore det ett helvete. Guds räddningsplan tar sin början redan i begynnelsen:

Herren Gud gjorde kläder av skinn åt mannen och kvinnan och klädde dem.
Herren Gud sade: "Människan har blivit som en av oss, med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte plocka och äta också av livets träd, så att hon lever för alltid."
Och Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden varav hon var tagen.
Han drev ut människan, och öster om Edens trädgård satte han keruberna och det ljungande svärdet att vakta vägen till livets träd. (1 Mos 3:21-24)

Av med den tunna Kristusdräkten, bort med jungfruligheten, det är en tuff värld och Herren ger oss kläder av skinn. Skinn som sluter sig runt vårt hjärta vilket får Paulus att tala om hjärtats omskärelse (Rom 2:29), ett skinn som lägger sig över ögonen så att vi inte behöver se vår ensamhet, vår ondska, se Gud och se Guds verk. Människan skiljs från Gud, ett svärd och står mitt på Vägen till Livets Träd. Förlåten är upphängd. (Rom 5:12)

När det judiska folket skall närma sig Gud gäller det att hålla måttet. Folket skall renas, den som orenar folket måste dö. Guds närvaro är där avskiljdheten är möjlig. I det allra Heligaste, i de allra heligaste (som med Guds hjälp bär sin egen rättfärdighet), på Herrens berg. Sammanblandning får inte ske, gränsbrott innebär döden och Lagen är förutsättningen. Denna kultur där Gud bor bland sitt folk, sida vid sida, i rummet lokaliserad, slutar med Johannes döparen. Han har en fin härstamning, han bebådas i den organiserade religionens viktigaste centrum, han föds på ett onaturligt sätt ur det som man trodde var dött (både moderlivet och Lagen), han lever i Guds vrede till upprättelse, ett hårt liv, avskilt i öknen. Avskild för Gud, med Gud, i Gud av Gud. Ingen sammanblandning. Sannerligen, ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes döparen, men den minste i himmelriket är större än han. (Matt 11:11) Han är störst för att han till skillnad från alla profeterna innan honom kan stå och säga: "Där är Guds lamm som tar bort världens synd." (Joh 1:29)

Maria har enligt traditionen gjort tempeltjänst som liten, och vigt sitt liv åt Gud som en form liten flicka... Detta är möjligt och skulle kunna vara en förklaring till bombsäkerheten i hennes svar till ängeln: "Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt." Att hon efter noggrant övervägande och mycken övning överlåtit sig. Eller så är det att hon är naiv, närvarande, tillitsfull och faktiskt inte hunnit samla på sig så mycket att förlora. Jag tror jag gillar den Maria bättre än den lilla fromma katolska flickan. En mycket enkel flicka, för att inte säga vanlig.
Maria skall bli den första att säga ja till Jesus, att ta emot honom i sitt hjärta. Marias ja tåls att funderas kring (något jag gjort här och här). Hon är Förebilden. I henne tar Han mandom, men vem är han som kommer, ärans konung, väldig i strid (Ps 24:8)?

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. (Joh 1:1-4)

Ordet, det som utgår av Fadern, han som talar och allt blir till (Ps 33:9). Gud är, "Jag är innan Abraham var," säger Jesus i en mer bokstavlig tolkning av Joh 8:58. Gud är konstant, Gud är enkel i meningen inga föreningar finns i honom (det vill också säga att han är väsensskild från det vi ser, inte en mer komplex variant av det vi ser), han är enhet, och överallt. (Länk: Fördjupning om Guds egenskaper.) Hans vilja och hans Ord är att vi skall älska Herren av hela vårt hjärta, kraft och förstånd, och vår nästa som oss själva. Det är alltså denne Herre vi bekänner inkarnerad.

I Chalcedon bekände man Sonen som Gud och människa: "Kristus är sann Gud och sann människa. Efter Kristi människoblivande består personens enhet i två naturer, vilka är utan sammanblandning och förvandling, oupplösligt och oskiljaktigt förenade". I en kropp - världen och Himmelriket. Redan här är förlåten på sätt och vis itturiven, det som var separerat är nu ett - i honom. Från den tiden började Jesus förkunna: "Omvänd er. Himmelriket är nära." (Matt 4:17)

Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.(Fil 2:6-11)

Han blir människa, återupprättad. Inte något annat än människa och likväl Gudomlig. Detta visar på en möjlighet. Möjligheten. Vägen bort från slaveriet under synden, bort från döden till livets träd. Men på den vägen står ett ljungande svärd, det vet vi, och han låter sig naglas fast på detta. För inkarnationen tar inte slut i och med julnattens mysterium. Jesus måste först vara trofast intill slutet och sedan besegra även slutet. Han är fortfarande fastnaglad på detta kors och i honom kan vi dö och uppstå till ett evigt liv. Han är avklädd kläderna av skinn och står där sårbar och törnekrönt. När nu förlåten är rämnad kan Helig Ande strömma in i världen och uppfylla varje väsen som tar emot det. Bli kött. Vi delar byggstenar med vår Herre, Han är i historien, i historiens mitt. Hans närvaro är en tillvarons hörnsten, och sedan dess byggs ett tempel av obearbetade stenar. Inte högt och högmodigt, höjden kommer bara långt ifrån Honom som är ursprung och mål.

Men när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt. (1 Kor 15:28) Och som det allt han är säger han: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör." (Luk 23:34), och uppfyller på så vis profetian om att vara Guds lamm.

. . .

Samma fråga som Maria får ställs till oss idag och likt Maria går vi som har överlåtit oss till Gud igenom våra andliga trimestrar (lite snott från dagens predikan som f ö var mycket bra).

Wikipedia skriver

• Under den första trimestern genomgår embryot den grundläggande utvecklingen som gör att det börjar likna en människa mot slutet av perioden. De flesta missfall sker under den här tiden.
• Under den andra trimestern övergår embryot till ett foster. Fostret kan under den här tiden inte överleva utanför livmodern.
• Under den tredje trimestern börjar fostret förbereda sig för ett liv utanför livmodern och kan överleva en för tidig förlossning.

Det syns inte så mycket till en början, men...

Ty Gud, som sade: "Ljus skall lysa ur mörkret", har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus. Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig. (2 Kor 4:6-7)

Och ett bräckligt kärl har Han i sanning använt, ett litet folk, en utsatt flicka, ett spädbarns gestalt. Som han börjat har han fortsatt. I de bräckliga kan han verka.

Men han svarade: "Min nåd är allt du behöver." Ja, i svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig. (2 Kor 12:9)

Vi bekänner att Kristus hade två viljor. Han prövades som vi, men var utan synd, dvs. trots världens splittring var han ansikte mot ansikte med Fadern, en vilja med honom. Den andra viljan fanns, precis som den gör för den som överlåtit sig, men han föll inte. Trots att han var trött, trots att han blev hatad och hånad. Trots "svagheten" unga år innebär.

Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. (Heb 4:15)

Han är alltså utan synd. Han är heller aldrig sjuk i evangelieberättelserna. Kyrkofäderna gjorde en poäng av att hela andra och vara i behov av helande. Personligen kan jag tycka att det är en av förutsättningarna med att vara människa, men, men.

Några teologer (Tertullianus) menar att han var vanställd, utifrån profetiorna om den lidande tjänaren.

Det finns många lidanden som Kristus skulle kunna ha. Det lidande han får bära är att bära alla våra lidanden och tillkortakommanden, då han lever i oss och vi i honom.

Utmärkt!

Tack Alde!

Självklart värmer det. Man lägger ju ut ganska mycket av sig själv på bloggen så självklart blir man glad när något tycker om det man skriver.

Utmärkelsen går vidare till Sleepaz, Papa Dan, Johanna G, Iskra, Emanuel Karlsten, Jonas Melin och Bertil.

Ledigt.

Nu väntar 18 dagar julledigt. Så skönt det skall bli. Jag trivs mycket bättre med mig själv utvilad och visst blir efterföljelsen enklare.

Nu väntar festligheter. Modern fyller jämnt (grattis!), Kristi människoblivande skall sannerligee firas och nyår skall firas hos vänner i Växjö.

Jag hade hoppats på någon sorts fördjupning i julens mysterium men det har inte riktigt hunnits med. Gud ger väl tids nog tid till det också.

Årets julsång, som också har viss bäring på just mysteriet, är hur som helst Grundtvigs 'Förunderligt och märkligt'.

Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå,
men dock så ljust och verkligt och ljuvt att tänka på.
Inunder öppnad himmel på bädd av strå och blad
du finner, Herre Jesu, din första vilostad.

En fågel har sitt näste, sin kula varg och lo,
var blomma har ett fäste, var humla har sitt bo,
men fursten i Guds rike, det levande Guds ord,
får bli en hemlös like sin första natt på jord.

Men kom! Jag vill upplåta mitt hjärta, själ och sinn
och bedja, sucka, gråta: Kom Jesu, till mig in!
Här är din egen hydda, du köpt den dyrt åt dig,
mitt hjärta skall dig skydda, ack giv mig jul med dig!

Dagens provokation (jag är på dåligt humör, ok)

Hur många nyfrälsta har jag inte träffat som har alla svar och som i sin iver att vinna själar för Kristus går på, för att snart, när inte omvändelsen kommer, borstar av dammet av skorna avvisar och går vidare på sitt korståg.

Jag tror jag har skrivit om det tidigare. Min syster arbetade på en mission i Indien, en systerstation till den min syster var på, en väletablerad och väl ansedd mission som drivit en skola där i decennium. Staden får besök av amerikaner som ställer sig på torget och börjar predika. Stadens människor blev så uppretade att den väletablerade missionen fick lägga ned. Man kan tänka sig att det på en amerikansk blogg skrevs att 10 000 indier tog emot (flygblad om?) Jesus. Man kan tänka sig att den arga stadsbefolkningen demoniserades som tjänare till djävulen (de är ju trots allt hinduer) osv. Är indierna närmare eller längre från Kristus?

Ja, se amerikaner. Men jag möter dem också i Sverige. Min vän med förflutet i pingstkyrkan berättar med viss vånda hur hon efter inledande bibelkurser uppmanas att gå ut på stan för att vinna själar. Tecknet på sanningen är ju att man samlar många (tänk vad Gud verkar i ishockey, i SvK verkar han oftare i konserter än böner).

Man skall ju åka till Afrika, det är fint. Man skall stå och predika på torg, det är fint. Man skall gå till dem man inte känner, trots att hela ens sociala status som man kämpat för i skolan blir raserad, trots att man i 9 fall av 10 får hån för det (så mycket bättre), det är fint. Att skapa förtroende, att gå in i relation med det icketroende och tvivlande, att bära deras bördor, att stå för något utan att tränga sig på, är snarare att inte dra sitt lass i den stora missionsuppgiften (budet före alla bud). Gud skulle ju aldrig kunna verka i det helt vanliga och normala, det extraordinära är ju Guds fält, trolleri och slumpvisa kontakter och insikter, ur det blå.

Ni skriftlärda och rättrogna protestanter och evangelikaler, hör vad vår Herre säger om er:

Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som far över land och hav för att vinna en enda proselyt, och när någon har blivit det gör ni honom till ett helvetets barn, dubbelt värre än ni själva. (Matt 23:15)

Tystnad

Högmodigt har jag försökt greppa Gud.
Här måste tankarna stanna
och hjärtat får ensamt vandra vidare...

Fylleri, sodomi och hor

Omar Khayyam, det gamla persiska geniet, skaldar ;):

Ärelös kalla mig menniskorna beständigt;
Jag är skuldlös. Sen på edert tillstånd, hurudant det är.
O, I (trons och) frälsningens folk! På mig är ingen synd i strid
mot Lagen,

Utom fylleri, sodomi och hor.

Man kan, när man läser detta, fundera lite på synd och rättfärdighet. På att lämna domen till Gud.

Helle Klein

Jag brukar avhålla mig från att kommentera nyheter, men detta är så dumt...

Helle Kleins kall och särskiljning för att bli präst, vilken har prövats och funnits sann av Stockholms stift, har redan efter ett år tagits tillbaka av Gud, och det tidigare kallet som politisk journalist på aftonbladet är nu rådande.

Hon är "oändligt tacksam" för att hon fått möjlighet att "förverkliga" SIN "innersta längtan" och kommer att fortsätta vara präst på sin fritid. "Det känns bra"...


Jodå... SvK har ju ett affischnamn till åtminstone...


Han bär sin Guds lag i hjärtat, han går utan att vackla. (Ps 37:31)

En strimma av hopp

Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp.
Bröder, jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus. (Fil 3:12-14)


Ge mig ingen ro förrän jag gett allt...

Film: Napoleon Dynamite

Napoleon Dynamite är en independentfilm från 2004 och kan vara en av de roligaste filmerna någonsin. Lite nördfilm möter Gummo. Den gick precis på tv4 och är precis rätt i känslan av pinsamhet, fumlighet, högt uppdragna jeans och snowjoggings. Har ni inte sett den: hyr eller ladda ned (givetvis bara en uppmaning till legal nedladdning)!

Ergo II

Fortsättning på de första funderingarna och den tidigare vidareutvecklingen.

Guds orörlighet är också anledningen till att Människosonen inte har en plats i världen att lägga sitt huvud. Ständigt måste han stå still, hur än världen rör sig, han som har all sin trygghet i Gud, i Guds rike, i himlen. Inte någon makt i världens ögon, inte något strå som vajar i vinden.

Därifrån kan han säga:

Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon. (Matt 6:24)

Den som är på väg, som har en fot i himlen, och en i världen, han kommer slitas allt eftersom världen rör sig. Man kan hata den ena eller den andra beroende på vilken fot man står på. Om du inte känner spänningen; har du tagit klivet?

Och där är vi i en dikotomi, världen eller Guds rike, makt, styrka, prakt, eller detta dåraktiga att faktiskt lita på Gud.

Den heliga Lucia av Syrakusa (283-304)

Minnesdag 13 dec.

Lucia var en uppväxt i en from och rik familj. Hon svär sig i unga år till Gud men när hennes far dör så arrangerar hennes mor ett äktenskap med en romersk hedning. Lucia lyckades undvika bröllopet i tre år varefter hon ber till den helige Agatha och hennes mor blir helad från en långvarig sjukdom. Efter detta under så accepterar Lucias mamma Lucias önskemål om att leva avskild för Gud.

Den tilltänkte maken blir arg förstås och anmäler Lucia som kristen till myndigheterna på Sicilien (under Diocletianus), och Lucia blir dömd till prostitution. Historien berättar att Lucia när hon skulle hämtas inte gick att rubba, inte ens med hjälp av oxar. Då ändrades domen till dödsstraff. Hon torterades, fick ögonen urrivna, men när de ställde henne på bålet, slocknade elden. Hon blev till slut dödad med en dolk. Innan dess skall hon fått tillbaka synen.

Ergo

(Ett litet ergo från mitt förra inlägg)

Den kortaste vägen mellan två punkter är alltså Gud, som är ett. Där Gud är blir det enkelt, kärlek är enklare än konflikt, sanning enklare än lögn. Gud kan alltså finnas där det är enkelt.

Ang. sakers vila så är vi lite som en planet i omloppsbana som rusar fram även om vi tycker oss vara oföränderliga. Vilan behöver alltså tillägnas. Vilan är oskiljaktig från fullkomnandet.

Vila innebär inte passivitet på något sätt. Det är delaktighet i Guds verkande, Gud som är en eld.

Tankar om Gud (som kanske inte riktigt går ihop)

Mystik ballar ur ibland. Då jag läser och skriver en del om det så känns det som att jag borde peka på de delar som jag anser avviker från sund teologi.

Eckehart argumenterar för att intellektet är det rena i människan, där Gud verkar, man kanske skulle kunna säga att han påstår att intellektet är den själ som är inblåst i oss och därmed av gudomligt ursprung på ett annat sätt än det skapade. Dualism på många sätt, kropp-själ, skapat-skapare, högt-lågt.

Jakob Böhme skriver att det rena är det som skall återuppstå, det av oss som är i enlighet med Guds vilja, och ju mer man tillägnat sig detta genom övning och dylikt, desto högre ärad blir man i himlen.

Fattig omtolkas till endast andliga ting. Omtolkning och institutionalisering. Mystiken blir ett projekt. Gud skall nås genom diverse övningar och dylikt. Detta är ju helt enligt världens princip. Sakarias får en gång gå in i det allra heligaste och får en uppenbarelse. Gud kommer istället till människorna. Det är alltså en passiv process att närma sig Gud. Inte att anstränga sig, utan att sluta anstränga sig.

Avseende likhetstecknen mellan köttet och kroppen, där de kroppsliga behoven är något som tillhör det lägre och som inte hör hemma i de högre sfärerna som är de som är Gud behagliga är det för det första en Gudsbild där Gud inte är Herre över allt. Skapelsen är egentligen inte Guds. Detta är givetvis ett gnostiskt tankemönster som smyger sig in. Istället är Gud och inte Gud (allt är inte gott och allt leder inte till Gud) avhängigt något annat.

Jag har svårt att se gott och ont som annat än i enlighet med Guds vilja eller inte. Skapelsen villes av Gud och är därmed god. Syndafallet innebär splittring samt en tendens till avvikelse från denna vilja, men inte bortom räddning. Fullkomnande är ordet här, Gud kan upprätta det som vacklar. Fullkomligheten är redan given, nedlagd i det skapade, fullkomligheten är den egentliga vilan, vilan i Gud. Köttet är alltså inte driften som sådan, något som skulle kunna likställas med kroppen utan fördärvandet av driften.

För det andra tror jag att tankar av typen högt och lågt lätt leder fel. Gud är på något sätt trancendent, skild från det skapade, samtidigt är han immanent. Vid sidan av, i och över, Fadern och hans Ord. Samtidigt, är inte världen summan av allt som är. Vad är existens bortom existensen? Gud är. Om vi inte tar hänsyn till Aristoteles och Platon, varför skiljs han ut? Transendensen - evigheten, orörligheten, kanske är en kvalitet snarare än en lokalisation. Hade det funnits något annat än Gud som hade de kvaliteterna skulle det eviga också vara splittrat. Men det som är evigt, orörligt, som är i egentlig mening är Gud. Ingen annan grund finns.

Utifrån vårt rörliga perspektiv kan han verka långt borta, nära, verka i oss, verka på ett sätt som inte vi kan förstå. Men i Gudsdimensionen; Djupet, konvergerar allt. Åtskillnaden kanske inte är så stor i den meningen, enheten i Gudomen större än att bara samma program. Enhet istället för dikotomier. "Världen" i Joh 17 är således inte skapelsen utan splittringen. Allt kan samlas i Gud, allt har sin plats, enhet i mångfald, organiskt beroende.

Kanske innebär det bara att lämna det bortom, just bortom. Gud är som sagt, oavsett vad jag skriver.

Möten

Mötet mellan hjälparen och den hjälpta är ett intressant möte. Jag menar inte välgöraren som distanserar sig från den hon hjälper genom att göra offer/subjekt till någon det är synd om. Jag menar det som ligger bakom en god terapeutisk relation. På något sätt en föräldra-barn-relation. Det finns något tillitsfullt, kommunikationen är rak, den är inte alls jämlik men det görs ingen åtskillnad. Behovsriktningen är från den som har till den som behöver. Det är färdigheter det rör sig om, mästaren blir inte av med sina färdigheter för att lärjungen lär sig. Färdigheter i hur själens djup skall skådas, hur den inre vägen skall vandras. Det är inte en plats för konkurrens, föräldern kan lugnt glädja sig över barnets steg.

Hjälparen, vägvisaren, mästaren - kanske handledaren är ett bra ord, som vid skrivträning tidigare, handen greppas och rörelsen görs tillsammans, en säker hand och en utan kontroll. Det kräver följsamhet, för de två separata personerna behöver, för att det utvecklande mötet skall kunna ske, gå parallellt, tillsammans. Den som lär behöver uppbåda all sin kraft för att följa med, för att lära och tillägna sig, den som leder behöver vara precis där den andre är. Båda behöver ha stillat sina egna själar för att ha plats att vara uppmärksamma på den andre.

Det är en märklig dans. Andlig vägledning. Själsligt sökande. Psykologi och andlig erfarenhet. Starets och sökare.

(liten)

Man är ganska liten i världen.

"No shit Sherlock"

Jo, jag vet. Det är självklart i någon mening. Men frågan är, vad kan jag göra? Inte i meningen nu skall vi göra, jag kan göra min lilla bit, min känsla är precis den motsatta. Jag kan inte ens förändra mig själv.

Så jag skall sluta bekymra mig för vad jag gör och bekymra mig mer över vad jag är.

Gadgets!

Just today, I received my new tablet PC. The handwriting-recognition-thingy only works in English, so I suppose my reports from now on will be in this language.

Gadgets... Gotta love it! '

Med den heliga Jungfrun

Guds eviga Ord tar gestalt i mig.

De säger mig att Gud är höjd över människan,
men Du är ju här, det sker med mig som du sade.
Dina rörelser känns inom mig.

Skall jag ställa mig på tempelplatsen och bekänna?
Låta dem se dig sådan Du är?
Skrika bland dem som skriker?

Nej jag skall viska ömt ditt namn till vinden,
berätta för blommorna, le med solen, glädjas med månen
och dölja allt i mitt hjärta...

Behovet av Gud

Jag behöver Gud. Jag behöver en teologi som svarar upp emot mitt behov av Gud. Jag behöver inte frihet, intellektuell hållbarhet och rolighet i samma utsträckning som jag behöver Gud. Jag har inget förtroende för "teologer" som inte behöver Gud, där inte deras behov märks i vad de säger, hur de säger det. Inget förtroende där Gud är långt borta.

Så ställ mig bland "fundamentalisterna" och le lite överlägset om du vill.

Upprörd

Usla är de som hålls heliga i landet,
dessa väldiga vill jag inte veta av. (Ps 16)

Jag har gett KG Hammar "benefit of doubt" i många år. Jag har tänkt att kritiken är överdriven och att han tilltalar många. Men när jag sätt honom på kvällens Annas eviga blir jag lämnad med en känsla som närmar sig förtvivlan. Svenska kyrkan är död. Politiskt korrekt så att jag vill kräkas. Själlös, självförtroendelös, man omhuldar frihet kring grundvalarna, men håller sig dogmatiskt fast vid oväsentligheterna. Om man ändå kunde bli utkastad från denna kyrka, befriad från både delaktighet och ansvar, för inte kan väl något spira i detta kadaver...

Om ondskan ;)

Soluppgång på Sinai berg

Min syster hade lagt upp en bild tagen i soluppgången på Sinai berg som jag tycker är ganska bra på Facebook. När bilden tas har jag åkt skumpig buss hela natten och bestigit ett berg, men i en miljö som den kan man vara annat än tacksam. :)

"Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större"

Under gårdagen diskuterades "Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större", Uppsala universitets gamla slogan, där någon sade, "Ja, det kommer ju från en tid då man trodde att det fanns något sådant som att tänka rätt." Hur långt har relativismen gått egentligen. Som kristen blir detta problematiskt. Finns ingen sanning i kristendomen utan bara åsikter blir det ganska komplicerat.

Det kompliceras sedan ytterligare av jantelagen som säger att ingen får veta mer än någon annan, ingen får ha kommit längre, Gud får inte använda någon, samt av det i all grund sanna uttalandet från kyrkofäderna som hävdar att den som säger något om Gud med all säkerhet talar osanning eftersom det inte blir fullständigt sant.

Men någon sann grund, något objektivt måste finnas. Verkligheten finns ju. Med ödmjukhet måste jag hålla i det jag tar för sant. Inte bli osäker så fort någon säger något annat. Gå in i det och försöka förstå, utan att min världsbild rasar. Kunna lägga allt gott till det goda jag har.

Men tänk så mycket dumheter man har under en dag...

Madame Guyon och lidande tjänare

Madame Guyon skriver i Andliga strömmar att själen en bit på den andliga vägen (efter ett trettiotal år som hon skriver, hrm..) så blir Kristuslikheten sådan som i Getsemane där lärjungarna somnar, som på korset där till och med Gud övergivit honom. De känslor av Gudsnärhet man tidigare fått klingar av, tungotalet avstannar, den kraft till fullkomlighet man fått kläs av en (moder Theresa upplevde inte Gud under många av sina sista år, endast tjänsten var kvar). Vännerna drivs bort, allt kläs av. Kristuslikhet, inte i det konungsliga utan i den lidande tjänarens gestalt. Något hos honom är så fruktansvärt att man vänder sig bort. Han blir lämnad ensam.

Som en späd planta växte han upp inför oss, som ett rotskott ur torr mark. Han hade inget ståtligt yttre som drog våra blickar till sig, inget utseende som tilltalade oss. Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom, en som man vänder sig bort ifrån. Han var föraktad, utan värde i våra ögon. Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad. Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot. Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld drabba honom. Han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun. Han blev fängslad och dömd och fördes bort, men vem ägnade hans öde en tanke? Han blev utestängd från de levandes land, straffad för sitt folks brott. Han fick sin grav bland de gudlösa, fick vila bland ogärningsmän, fastän han aldrig hade gjort något orätt, aldrig tagit en lögn i sin mun. (Jes 53:2-9)

Men tänk vilket löfte den högste ger strax därefter, eller kanske mitt däri:

Men Herren tog sig an den han sargat, botade den som gjort sig till ett skuldoffer. Han skall få ättlingar och ett långt liv, och Herrens vilja skall förverkligas genom honom. När hans elände är över skall han se ljuset och bli mättad av insikt. Min tjänare, den rättfärdige, ger rättfärdighet åt många och bär deras skuld. Jag skall ge honom hans andel bland de stora, låta honom dela byte med de mäktiga, för att han var beredd att dö och blev räknad som syndare, när han bar de mångas skuld och bad för syndarna. (Jes 53:10-12)

Är inte detta en dårskap för världen så säg... :)

Kalla mig galen, men något i mig attraheras av detta. Jag kan liksom se det framför mig. Inte det att det är smutsen, eller förnedringen som sådan som lockar, jag är ingen person lämpad för lidande, men jag är förälskad i den Kristus jag finner där.

Boknörd?

Ytterligare ett test. Johanna G har också gjort det.

Två sorters makt

Kring år 30 möts två mäktiga män i Jerusalem. De står ansikte mot ansikte och följande konversation utspelar sig:

"Så du är judarnas konung?"

"Säger du detta av dig själv, eller har andra sagt det om mig?"

"Jag är väl ingen jude. Dina landsmän och översteprästerna har överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?"

"Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag."

"Du är alltså kung?"

"Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst."

"Vad är sanning?"

Det är givetvis Jesus och Pilatus som möts. Två mäktiga män, men med väldigt olika maktbaser. Pilatus har samhällets lagar, militär makt, formell titel, statusmarkörer i kläder. Jesus har... något annat. Ja han är Guds son, men jag tror inte det är bara Jesus som detta gäller. Det är inte just det att han saknar världslig makt, det finns mängder av människor som dagligen trampas på just för att de kan trampas på. Det är annorlunda med Jesus. Det finns en respekt någonstans för någonting som går helt på tvärs. Jesus är fråntagen allt, all makt, men tycks ändå vara sitt eget centrum, tycks ändå bära en auktoritet. Han säger att han har sanningen. Som en man i trasor, en vettvilling från bergen som kommer ned och inte tar några hänsyn till den sociala pyramiden, till de formella teologiska utbildningarna, till risker. Som en medeltida narr. Men han behandlas inte som en narr. Pilatus har makt att tvinga, men Jesus tvingar inte, han vittnar för sanningen och den som vill kan höra. Pilatus kan förlora sin makt, vi kan se vad som händer när han försöker ta Jesu:

"Varifrån är du?"

-

"Vägrar du att tala med mig? Vet du inte att jag har makt att frige dig och makt att korsfästa dig?"

"Du skulle inte ha någon makt över mig om du inte hade fått den från ovan. Därför har den som överlämnade mig åt dig större skuld."

Efter det svaret ville Pilatus frige honom.

Ett möte mellan två mäktiga män, en med riktig makt, oskiljbar från hans väsen, endast förgänglig ifall Jesus själv hade ändrat sig, en med makt som en klädnad och när den faller ingenting. Jesus är en stor människa, Pilatus kanske inte ovanligt liten men man växer oftast inte på den ledden särskilt mycket.

I den relativa världen så är det kvantiteten viktig. Det flest tycker är bäst. Så fort en person har sanningen kan han ha tusen motståndare. Kvantiteten förlorar sin betydelse.

Gud behöver inte antal. Han har valt att verka genom det minsta och bräckligaste genom hela historien. Hade Jesus ens kunnat haft en här? En översteprästtitel? En kungatitel? Vad hade då hänt, med hänsynslösheten och risktagandet? Med trovärdigheten?

Vad händer med vår trovärdighet?

Jag har några gånger i mitt liv mött människor med dylik ryggrad. Som står upprätt i medgång och motgång. Som säger sanningen oavsett konsekvenserna och som oundvikligt har fått bära dessa konsekvenser som ett sigill på deras ande.


Som tillägg

Wikipedia säger om Pilatus: Utombibliska källor ger en bild av Pilatus som en mycket våldsam och illa omtyckt ledare. Den judiske historikern Josefus skrev i detalj bl.a. om hur Pilatus sårade och retade judarna (se Ant. 18.35, 55-64, 85-89, 177, B.J. 2.169-177). Pilatus nämns dessutom dels av den judiske filosofen Filon av Alexandria (se Legatio ad Gaium 38), dels av den romerske historikern Tacitus (se Annals 15.44).

An die Freude

Jag ber om ursäkt till alla läsare för att jag har så smalt intressespann för tillfället. En sådan tur att det finns så många goda bloggar skriver om annat...


Glädje då.. Tillfredsställdhet till eufori. Det är inte det tillfälliga jag menar, det är glädje som en stabil egenskap, som en del i mitt vara. I en föränderlig värld är den plats där jag kan vara glad i motgång så väl som medgång de sällsamma stunder då jag gör min Faders vilja. Alltså inte i allmänna termer utan då Gud är verkligt nära och det finns ett specifikt uppdrag, en mening i det att en kvinna står och skäller på mig, att jag säger sanningen och får skit för det, att jag går fel och stannar upp och pratar med en sörjande person med följden att jag missar något jag borde. Då kan jag bära det med glädje för jag tjänar någon som är högre än mig själv och min kropp, någon som tar ansvar. Jag kan glädjas likt en hjälte som gläds åt att löpa sin bana (Ps 19:6).

Kan det vara så att friden, glädjen och rätten hänger samman? Att glädjen inte kan göra sitt intåg innan Fridsfursten står outmanad i våra liv, innan profetian är uppfylld;

Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim,
alla hästar i Jerusalem.
Krigets vapen skall förintas.
Han skall förkunna fred för folken,
och hans välde skall nå från hav till hav,
från floden till världens ände. (Sak 9:10)

Men inte heller orättfärdigheten kan finnas. Den sanna glädjen kan inte finnas så länge det finns orättvisor, för Herrens Ande "[..] finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. (1 Kor 13:6)" Alltså orättvisor som jag är medveten om, eller delaktig i. T.ex. skulle en ovilja att dela med sig kunna vara ett sådant hinder även om jag i mitt sinne har en bild av att "jag har rätt till mitt, jag har ju tjänat ihop till det."

Jag känner ingen glädje om mina förväntningar är andra än det som sker. Högt ställda förväntningar är ett utmärkt sätt att bli besviken. Kanske är det till och med så att mina förväntningar gör att jag strävar emot något högre gott som vår Herre har tänk ut. Glädjen är alltså även här kopplad till följsamheten. Följsamhet kräver tillit-självkontroll-dumdristighet så att inga yttre hinder eller motstånd får stå i vägen. Följsamhet kräver en själ i jämvikt så att vi kan höra din röst, och det kräver att man lämnar även hoppet om egenviljan, alltså hoppet om att kunna styra mitt liv till det jag vill, som att skaffa familj, akademiska titlar, fina jobb, pengar, osv. vad jag nu kan tänkas vilja ha. För söker jag det finns det ingen plats att följa. Den vägen är åt andra hållet. Jag kanske får allt det andra på den vägen, men jag når aldrig den vägens mål på den breda vägen.

Det blir att satsa hela pengen på himlen. Ha skatten där vid målet. Ha hjärtat i himlen. Sänka ned rötterna i det eviga. Inte av denna värld, likväl i den. Då kan jag vara oberörd av klander, av opinioner, av beröm, av smärta. Glad i den Helige Ande, åt frälsningen, åt våra namn i Livets Bok, åt att Herren är med oss. Låt mig återkomma till detta när jag står där (eller när jag behöver korrigera något i mitt svammel).

Edit: Charlotte Therese har en gästbloggare som bloggar om samma sak.

Mot nya mål

Ty Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden. (Rom 14:17)

Jag stöter på glädje och evighetshopp var jag än vänder mig. Glädje i den Helige Ande.

Vi får se om detta är nästa mål att erövra.

Något ambitiöst såhär på lördagkvällen

Jag har fått den tacksamma uppgiften att skriva en förbön som också är ett beredelseord, samt någon form av hej och välkommen, då den av någon anledning hamnar i början av Gudstjänsten (det fanns någon tanke om att be för det nya kyrkoåret.) Hur som helst är det svårt att få det bra. Jag hade någon sorts ambition att teckna någon sorts bild kring inkarnationen, samt sedan bygga bönen kring "Jesus läser text i synagogan" i Luk 4 istället för inl, "vi ber för världen", "vi ber för kyrkan", "vi ber för oss själva"... Bättre lyss till den sträng...

Arbetsanteckningar nu:
--------
Evige Gud, du tillvarons orubbliga centrum, oskapade Ljus, som talar och det blir till. Som i enlighet med ditt väsen skapat oss att älskas och tjänas. Vi väntar nu, med den heliga Jungfrun, din ankomst när du, Väldige, avslöjar dig och fullkomligt visar vad Gudomlighet och sann mänsklighet är, då du låter dig födas genom mänskligt kött in i vår värld. Genom honom blir vi räddade.
Herre, vi träder in i ett nytt kyrkoår. Låt detta bli ett nådens år och låt inte dagen då du fullkomligt upprättar din skapelse dröja. Vi ber dig..

Herre, hör vår bön...

Herre kom med glädje. ..till alla dem som sörjer, som är ledsna, förbannade, eller orättvist behandlade. Till alla som är oroliga, till dem som är utsatta för finanskrisen och som är drabbade av flygplatsockupationen i Bangkok. Till en kyrka som tappat hoppet.

Herre, hör vår bön...

Herre kom med frihet. ..till alla som sitter fast i sammanhang eller vanor som binder dem. Som blir utsatta för grupptryck eller negativa förväntningar. Som är förövare. Som har svårt med missbruk. Som dras med jobbiga tankar eller sjukdomar.

Herre, hör vår bön...

Kom med klarhet. När vi själva eller andra trycker ned oss, visa oss det värde vi har i dina ögon. I konflikter, visa oss försoningens väg. Och när vi blåser upp oss själva, tillrättavisa oss. Vi ber om klarsynthet och vishet för politiker och andra i maktpositioner.
Öppna våra ögon för lidandet i världen. För det som syns, så väl som det som döljs väl.
Framför allt ber vi att du skall öppna våra ögon att vi klarare kan se dig.

Herre, hör vår bön..

Herre kom och ställ allt till rätta. Det finns så mycket orättvisor i världen där vissa har och andra inte. Vissa måste fly för sina liv, andra måste kämpa med sjukdomar. Vi ber om att få lämna allt det vi inte kan förstå till dig och att du i din vishet kan skipa rätt.
Vi ber om ett rättfärdigt rättsväsende och vi ber för dem som sitter i fängelse eller är i klammeri med rättvisan.

Herre hör vår bön.

Till sist ber vi att du skall sända din Helige Ande att vi må få del i din uppståndelse, bli lika dig och delaktiga i ditt verk. Du har då du tog mandom givit oss ett evigt föredöme. Vi tackar dig för detta och för att du ser med kärleksfulla ögon på det ofullkomliga i våra liv som inte är likt dig.

I Jesu namn, Amen.

---

Avslöjad!

"Men om du inte har någonstans att sova kan väl en präst eller någon låna ut en säng..."

Responsen blev inte överväldigande från någon av oss som befann sig på soppköket och har tak över huvudet. Kalasfull och troligen drogpåverkad, kanske inte konstigt då han nyligen blivit vräkt. Inte kul, det är inte direkt varmt ut.

Allt jag kan göra är att skämmas över att jag inte finner det i mig att upplåta mitt hem. Det och be.

Matt i allmän debatt

Jag blir lite matt i den allmänna debatten. Detta blir någon sorts fortsättning av ett tidigare inlägg. Jag försöker återge tankebanorna som jag uppfattar dem. Uppställt såhär borde argumenten gå att knäcka...

Religionen är en kognitiv parasit, ett virus som smittar människor och gör dem irrationella och potentiellt farliga. Barn är särskilt mottagliga för denna parasit. Barn måste skyddas. Slutsats: religiösa borde inte få ha kontakt med barn.

Barn är små rationella skeptiker, rena blad, som påluras massa ologiskheter. All ondska, alla irrationella saker man ser hos barn är irrationella vuxnas fel då de faktiskt lärt dem den ondska de inte bär med från födseln. Slutsats: vi kan med rätta anklaga t.ex. religionen för den ondska vi ser i världen.

Alla har en andlighet som är ett naturligt uppskattande av natur och musik t.ex. De etablerade religionerna sätter genom sina anspråk hinder för individens utveckling till en rationell andlighet. Individen måste skyddas. Slutsats: den etablerade religionerna måste begränsas så att de inte kränker individen.

Religionen kräver särrättigheter för att kunna fortsätta med sedvänjor som går ut på kvinnoförtryck och undertryckande av individen. Detta ställer sig emot individens frihet. Slutsats: det kan inte komma något gott ur att skydda den religiösa mångfalden.

Hur vänder man en ideologisk våg i ett samhälle? Var finns våra kyrkliga ledare i denna debatt?

Mer anteckningar om vägen

Om man vill följa Guds vilja kanske man får märka att man inte alls är ämnad för något särskilt. Man fullgör sin roll, vandrar sin väg. I mitt fall fullt av nåd men mil efter, bakom, under. En liten och obetydlig väg kan tyckas, men den är min och jag kan aldrig vandra någon annan. Jag kan inte fylla den med något av mitt och tro att det skall kunna kompensera för det jag inte tar emot. Jag kan inte ta emot när mitt liv är fyllt med mitt eget. Jag kan inte höra din röst om jag ständigt fyller rummet med ljud. Jag kan inte se ditt verk om jag bara tittar efter det jag redan tror mig veta. Jag har skrivit om att böja mig många gånger men likväl är det vad som behöver göras inför Honom, inför Vägen.

Förhoppning

När kärleken kommer skall det andra förgå, tungotalet och den profetiska gåvan. Tänk om vreden till upprättelse skulle kunna få falna och kärlekens fullkomlighet få breda ut sig. Samtidigt, hur skulle den kunna? Jag är fortfarande beroende av att vara någon och något. Det är fortfarande Jag och inte Du. Den helige Ande för en kamp med min stolthet, och den vinner segrar. Och den sista som besegras är döden. Tänk, frihet från rädsla, till och med för döden.

Denna arma kyrka...

Det är spännande att Stefan Einhorn står för en mer genomarbetad systematisk teologi avseende ondska än teol.lic i systematisk teologi och f.d. ärkebiskopskandidat Anna-Karin Hammar.

Länk

Lite mer om enhet

Märkligt nog pratar man ibland om yttre enhet, inre enhet, frid och Gudsnärvaro som skilda saker som skulle kunna uppnås var för sig.

Vi behöver lära oss att älska. Vår kärlek är inte fullkomlig förrän vi fyllt rummet. När den inte längre diskriminerar, när vi inte älskar den mer än den, blir kärleken en inställningsfråga.

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.(1 Kor 13:4-10)

Kärleken kräver inget för egen del. Kräver jag något är jag inte helt samlad, för samlingen är bara möjlig i Honom, i Gudsnärvaro, som är frid eftersom allt är samlat i honom, och eftersom han är kärleken älskar jag, som fullkomlig, min nästa som mig själv. Alltså måste vi vilja enhet med alla människor.

Vi vandrar mot detta. Inför denna uppgift blir min bön "Herre, förbarma dig" för jag måste bli mindre och Du bli större. Skall mitt liv vara tillgängligt för kärleken måste jag låta mina behov bli tillfredsställda av Honom. Kan jag söka min nästas bästa i fast förtröstan på att när jag ger, då får jag, då verkar inte längre jag utan honom som sänt mig.

Herren är i sitt heliga tempel

Retreaten gick väl hyfsat får jag väl säga... Det är svårt när man inte riktigt får någon respons.

Jag kan fråga mig själv om jag inte är lite kärv för åtminstone detta forum. Det är svårt för mig att spegla den där kravlösa kärleken, det smyger sig alltid in något uppfordrande. Sedan är det frågan om det är mig det är fel på eller alla andra, (kanske troligare att jag har några skruvar lösa).

Hur som helst, den "meditation" (det är ju inte direkt en bibelmeditation men det var vad som kom fram) jag höll kommer ungefär härefter:


Jag söker efter Gud. Jag längtar efter dig som jag hört berättas om, kanske anat. Detta stora, detta underbara. Meningen. Kärleken. Dig själv, Gud.

Men var kan jag finna dig?

Jag söker i böckerna. Det finns många kloka ord om dig. Det finns många berättelser om dem som träffat dig. Men hur mycket jag än lär mig är du inte där. Var kan jag finna dig?

Jag söker i dig i din skapelse. Detta fantastiska system som balanserar på en knivsegg. I undersköna varelser, vid en stilla tjärn, i vågornas slag mot klippan, i solstrålarna på våren som låter naturen återuppstå. I kärleken. I livet som blir till. Hela din skapelse viskar om dig men hur mycket jag än upplever är du inte där. Var kan jag finna dig?

Jag söker dig bland dem som följer dig. Jag anar dig ibland. I ett leende, ett sammanhang. Något är annorlunda. Många drar i mig och vill berätta om dig och säger hur jag måste vara för att få tillhöra dig. Hur jag måste göra för att finna dig. Men hur väl jag än beter mig når jag dig inte. Hur kan jag finna dig?

Ingenstans där jag söker dig står du att finna. Jag kanske tror att du är långt borta. Jag kanske till och med ger upp, hellre än att anklaga Gud med ett: "Var är du, varför har du övergivit mig?" Kanske vi hittar på ursäkter för varför vi inte finner honom. Kanske tänker vi att vi inte är fina nog, inte heliga nog.

Inför omöjligheten finns bara två val: Likgiltighet eller kollaps.

En kollaps där jag slutar sträva, slutar försöka. Där jag möter mig själv sådan jag verkligen är, i ett uppgivet lugn, ett stilla sus.
När jag ligger där på botten kommer du till mig. Jag inser att du söker mig. Det är inte Jag utan Du. Du har hela tiden varit närvarande men att jag aldrig stannat upp för att märka det. Jag kan fortfarande inte se dig men du finns där och är i en mening verkligare än det jag ser och förstår. Du närmar dig mig och det smärtar en del när de sår jag har blottläggs, men jag vet att det är något gott det som händer, läkningen börjar. Med dig vet jag att jag inte behöver lyssna på människor som säger att du är här eller där, för när jag väl möter dig finns ingen tvekan.

"Tillfrågad av fariseerna om när Guds rike skulle komma svarade han: ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.”

Herren är i sitt heliga tempel. I dig och mig har Gud blåst in sin Heliga Ande. Med honom får vi vila, inför honom behöver vi inte vara något annat än den vi är skapade att vara. Tillsammans är vi ett levande tempel. Här kan Guds villkorslösa kärlek hela oss. Ansikte mot ansikte.

Kanske, en dag, får vi höra orden "följ mig"...

Kroppen som tempel

En av prästerna har blivit sjukskriven så nu blir det inhopp som retreatledare till helgen. "Herren är i sitt heliga tempel" är temat. Det känns, trots det korta varslet (eller kanske på grund av), spännande. Ämnet känns också överväldigande på något sätt, hur kan man formulera sig kring en sådan sak?

Templet refererar ju till kyrkan i någon mening, man kan också tänka kring Guds vara, men det som kanske känns mest relevant på en retreat är väl vad som läses ut ur följande:

Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den heliga anden, som ni har inom er och som ni har fått från Gud? Ni tillhör inte er själva. (1 Kor 6:19)

Guds närvaro inom oss.

Hur leder och visar man till det?

Jag har funderat lite på om man skall göra en vandring med Mose eller Elia upp på berget (jag gick ju själv upp på det fysiska berget för lite över en vecka sedan). Eller kanske i pingstdagen. Likväl lutar det nog åt en betraktelse kring Gud i oss, snarare än en ledd meditation, då bilderna inte riktigt räcker.

Sedan blir det premiär på mer strukturerade samtal i andlig vägledning (om nu någon väljer att tala med mig...) Det känns också spännande, inte minst för att jag nog någonstans ser mig själv i den rollen i framtiden.

Jag återkommer med min betraktelse eller vad det nu blir... :)

Vid min egen förmågas gräns

Jag kan inte ta ett enda steg av egen kraft.
Jag behöver dig.
Så uppfyll mig, tag mig i bruk och drag mig till dig!

Metaforer från naturen

Alla ting bär i sig en längtan och ett frö till sin egen fullkomlighet, mot sin skapelses intention. I detta är vi lika Gud; vi kan mena, men ett menande bara till tomhet. Huset som byggs kommer att falla samman och inte finnas mer.

Det som är givet livsande har en bana. Under en viss tid skapas det för att sedan likt krukmakarens lera skapas om. Men vi är givna Gudomlig ande, som även den strävar mot sin fulländning. En Eld som bränner bruket, vars hemvist är evigheten. En märklig eld som bränner utan att förtära.

Vattnet strävar nedåt. På botten har det sin vila. I botten för dem som är född av Guds Ande finns Gud, i honom kan vi vila. När hans tankar är våra tankar och våra händer och fötter är hans händer och fötter, när vi i lydnad inte längre tar ansvar, inte längre menar.

Det är mitt hopp.

Förvirrande perspektiv

Vad är det med det andliga seendet. Optiken är helt förvirrad. När jag är långt borta tycker jag se målet helt nära, för att när jag närmar mig se mig allt mer fjärran målet.

Men här blir verket blir viktigare än målet för verket.

De som får sådden på de steniga ställena, det är de som tar emot ordet med glädje när de hör det men inte har något rotfäste inom sig utan är flyktiga; blir det sedan lidanden och förföljelser för ordets skull kommer de genast på fall. (Mark 4:16-17)

Vi har inte råd att verka bara i medgång, när allt är bra. Det är när väl lidandet kommer som vi vet ifall det något av oss var av guld. Varje prövning är en defining moment, där alla våra löften antingen visar sig vara sanna eller bara munrörelser.

Jag har smält dig, men inte för att få silver, prövat dig i lidandets ugn. (Jes 48:10)

Ta emot vad som än läggs på dig, och ha tålamod i alla slags lidanden. Ty liksom guld prövas i eld, så prövas Guds utvalda i lidandets ugn. (Syr 2:4-5)

...och styrkte lärjungarna och manade dem att behålla sin tro. "Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike", sade de. (Apg 14:22)

Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp. Och hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden. (Rom 5:3-5)

Jag vet bara att den heliga anden i stad efter stad försäkrar att bojor och lidanden väntar mig. (Apg 20:23)

Men är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet. (Rom 8:17)

Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans - (Fil 3:10)

Ty när han, för vilken och genom vilken allting är till, ville föra många söner till härlighet, måste han låta honom som leder dem till frälsningen bli fullkomnad genom lidande. (Heb 2:10)

Vi vet att det bär ett värde. Vi vet att det är en oundviklig konsekvens. Vi vet att det är värt det.

Om inte din lag vore min lust skulle jag förgås i mitt lidande. (Ps 119:92)

Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. (2 Kor 4:17)

Jag svarade: "Du vet det, herre." Han sade till mig: "Det är de som kommer ur det stora lidandet. De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod. (Upp 7:14)

Snart är lidandet i Kristus inte ens lidande utan bara i Kristus.

Jag skall med glädje offra allt, ja, offra mig själv, för att rädda er. Och om jag blir mindre älskad för att jag älskar mer? (2 Kor 12:15)
Alltså ber jag er att inte tappa modet när jag lider för er skull; mitt lidande är er härlighet. (Ef 3:13)

Nu gläder jag mig över att få lida för er. Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan. (Kol 1:24)

Du kan glömma ditt lidande, minnas det som bortrunnet vatten. (Job 11:16)

Hur snurrigt blir det inte när lidandet blir något eftersträvansvärt. Inget i känslornas värld, inget i vår begreppsvärld kan vi hålla oss i, inget ger oss nära eller fjärran rätt eller fel, utom verkligheten självt. Gud själv och Guds avbild i våra medmänniskor. Sök därför gränserna, den spegling av sanningen som dina vänner kan ge. De tillrättavisningarna som kan få dig att se sanningen om ditt verk är gott eller ont, med eller mot Gud. Växten skapar aldrig du, allt du kan gör är att låta bli att förhindra. Låta Gud verka och låta människor växa genom att själv vara mänsklig. Låt dem plocka ned hela ditt babelstorn, hela luftslottet.

Regn

Regn gör mig ganska deprimerad..

Idag har det känts som att jag inte har haft något att tillföra. Inkompetent och ointressant.

Med orden från den gamla schlagern: Kom och tag mig långt härifrån...

Rikedom

Eckehart skriver en anekdot han fått med sig från någon av de gamla mästarna om Alexander den store som mött en filosof sittandes naken i en tunna. Denne hävdade att han var rikare än Alexander då han av fri vilja avstod mer Alexander i all sin makt någonsin kunde äga.

Det finns någon sorts vishet i detta kring vad frihet är...






(Hittade precis två sidor om Mästern vilka jag endast hunnit bläddra igenom. Den första innehåller bullan som förklarade två av Eckeharts läror som heretiska och ett antal andra som suspekta. Intressant läsning.

länk och länk)

Fördomar

Detta med fördomar är spännande. Efter en vecka kan jag komma på mig själv med att säga saker som "Egyptier fixar inte det där med att läsa av så väl", "undra av hur många av dessa ryssar som knaprat anabola", eller kort och gott "polacker..". Allt har givetvis sin logiska grund i diverse incidenter med egyptiska kypare som gör "roliga skämt" som att på skoj ta vår kamera så där fyra gånger för mycket, med ultrabiffiga ryssar i hockeyfrilla som går före i kön vid frukosten och polacker som vi otaliga gånger fick vänta på medan de skulle ta sig från punkt a till punkt b under en utflykt.

På flyget kan jag sucka över svenskar som pratar om hur "svartingar" är.. Jo jag tackar!

I somras, efter min resa till Taizé var det annat ljud i skällan. De polacker jag träffade där var väldigt trevliga. Men det var ju också en helt annan typ av resa. Om man söker efter tomheten bör man inte vara förvånad om man finner den (för att parafrasera Mäster Eckehart vars Undervisande tal jag äntligen kommit igenom).

Att göra generaliseringar ligger i vårat fungerande och kulturella grupper utgör någon sorts enhet vad gäller beteenden, värderingar och utseende. Men nu är det inte kulturella grupper som kränkt (ahh, belastat ord, här i meningen begränsat mitt handlingsutrymme, låtit sin vilja gälla över min) mig utan individer och oavsett hur mycket de relaterat till en "dum turist" eller en "svensk" så är det mig som individ de, de facto, relaterat till. Eller som de av någon sorts behov eller önskan i dem har relaterat till, för det Goda finns ju där, hos alla människor, ibland under ganska tjocka lager. I det enkla att bli sedd, mött, älskad, vara behövd, trygg. Denna basala platform tror jag är enhetens grund och också den plats där Gud möter oss.

Tänk om ens ögon var läkta, om man kunde ha visheten, lugnet och själkontrollen att se, och lära sig älska, detta; människan som avbild av Gud.

Sinai

Vi ar ett sallsamt folk. Vi som vandrar jorden med varsamma fotter. Vi vars resa far oss att langta efter ode trakter och som finner gladjen i det oforgangliga. Pa vandringen ut ur babylon.

Walk like an egyptian?

Imorgon bär det av mot Egypten. Min mor fyller jämnt och när nu hon får bestämma blir det en veckas sol och bad. Sharm-el-sheik skall vi till vilket tyvärr innebär att jag varken kan besöka Alexandria, Luxor eller Kairo, men intill ligger Sinai berg. Så i Mose likhet skall jag vandra upp i mörker, moln och töcken.



Psalm 24
Av David, en psalm.

Jorden är Herrens med allt den rymmer,
världen och alla som bor i den.
Det är han som har lagt dess grund i havet
och fäst den över de strömmande vattnen.
Vem får gå upp till Herrens berg,
vem får gå in i hans tempel?
Den som har skuldlösa händer och rent hjärta,
som inte håller sig till falska gudar
och aldrig har svurit falskt.
Han får välsignelse av Herren
och riklig lön av Gud, sin räddare.
Här är det släkte som sökt sig till Herren,
som träder fram inför ditt ansikte, du Jakobs Gud.
Portar, öppna er vida!
Höj er, uråldriga dörrar!
Låt ärans konung draga in!
Vem är då ärans konung?
Det är Herren, den väldige hjälten,
Herren, väldig i strid.
Portar, öppna er vida!
Höj er, uråldriga dörrar!
Låt ärans konung draga in!
Vem är han, ärans konung?
Det är Herren Sebaot, han är ärans konung.

Folkvald?

Jag har tagit en "Att ställa upp i kyrkovalet"-broschyr på pastorsexpeditionen. Den yngste i nuvarande kyrkorådet är 70. Jag har blivit tillfrågad om jag vill ställa upp. Jag har dubbla känslor inför detta. På ett sätt hade kanske varit bra och jag tror att jag hade kunnat göra en del nytta. Samtidigt är det en struktur som jag inte tror på (politiska partier och valförfarande liknande allmänna val i kyrkan). Risken är att jag blir assimilerad, insugen i något.

Får nog suga lite på det.

(Det känns också som att det skulle behöva röras om lite, kanske är det jag backar för..)