Juletid

Svensson är lite rädd för det där med julen. Innebär mitt staplande av kött och rödbetssallad i munnen att jag är kristen, sådär omedvetet. Men experterna (tm) kommer till räddningen. Annandag har ingenting med jul att göra, julen är inte ens rätt datum för Jesu födelsedag, osv. Så fint. För alternativet, att man skulle fira en kristen högtid med tomtar och sliskiga sånger av Nicklas Strömstedt et.al., vore fruktansvärt.

Kristendomen, som vi alla vet, är skämmig.

I medieflödet

Kvinnans rätt till sin egen kropp. Annat är högerkristna tokargument. Så enkelt kan man lösa en till synes komplex fråga.

Filmer skildrar till större delen manliga öden och detta är ett problem, fler filmer borde göras om undersköterskor. Då kan vi demokratiskt täcka in alla yrken och räkna så att högarna blir rättvist lika stora. Då kan vi ha ett pedagogiskt (von oben-instrumentellt) perspektiv på konsten, några övriga värden står ej att finna. Vilka filmer som folk vill se är av underordnat intresse, när staten handlar upp film är det visionen (det könslösa samhället) och rättvisan som är det viktiga. Så kan det också vara när finansieringen inte har med brukandet att göra.

Det är också en banalisering av den mänskliga psykologin, det finns två drivkrafter: den patriarkala förtryckarhållningen, vill man understödja den gör man en film om en man, eller en kvinna som är ett sexuellt objekt/subjekt, och den emancipatoriskt upplysta, där man gör en film om hur onda män är, eller någon cross-gender mexikanska eller dylikt, inga andra drivkrafter finns. Filmer konsumeras också i denna dikotomi, konservativt förtryckande eller progressivt.

Kommentarsfältet är härmed öppet för härskartekniker...

Källa Facebook:

Europol's statistics of acts of terror in Europe 2006-2009:

Total number: 1770
Islamic: 6 (0.34%)
Right Wing Ethno-Nationalist and Separatist: 1596 (90.17%)
Left Wing: 106 (5.99%)

det goda hjärtats väg

En central del i religionens dragningskraft är den mystika dimensionen i det hela. Känslan av en oändlig intellektuell rymd som man kan kasta sig ned i. Ett vetande som inte så strikt fångas in och låses fast. Principer som liksom kan anas och förstås genom erfarenheten. Som givetvis skall hållas ansvariga och utsättas för de prov hederligheten kräver, men likväl.

När kunskapen blir allt för definierad och låst i ett sant och ett falsk, förlorar det också mycket av sin dragningskraft. Den komplexiteten ter sig skenbar, något som vittnar om dess overklighet, då verklighetens enkelhet är oändligt komplex. Då kan man använda aldrig så många liknelser och pedagogiska bilder. Är det man förmedlar banalt, faller det platt. Paradoxen behövs, skavandet i liknelserna och de många bottnarna.

När man börjat klä av något, när man börjar se dess banalitet sätter en kräkreflex in. För utläggaren förundras inte längre, utan målar gång efter annan sin Gud. Ibland den som är så försynt att han inte finns. Oftare den som piskar oss för att vi inte gör och offrar tillräckligt. Den vars straff skall få oss att älska sanningen. Den som ger oss så mycket gott, att förvalta, å våran räkning, av de stora konstnärerna. Jag antar att det är en kräkning hos Ingemar Bergman som får honom att konstruera den noble lutheranen Vergerus. En kräkning i ett försök att få 1000 goda predikanter att lämna systemet, med deras livsföraktande gift: skulden. Att återigen upprätta kärleken, sanningen och friheten, detta som förvrängts till en kvävande tvångströja.

För detta måste en sanning dö. Måste ovetandet träda in, fascinationen och öppenheten. Måste det goda hjärtat leda vägen.

Den kinesiska hostan

Nu drar jag till Kina. Ha det!

Dom

När en galen och kort korean skjuter bomber på sina blodsbröder i södern kan det vara bra att veta att världen ännu inte är helt likgiltig inför rätt och rättfärdighet.

Juchi ger att nordkoreanerna agerar rätt, precis som de flesta andra förövare agerar världens mest mordiske man i platåskor utifrån situationens och historiens nödvändighet. Det finns Jong-ils rätt och hans sydkoreanske ditos rätt. Vem kan höja sig till att hävda att den ena har mer rätt än den andre? Hur kan Jesus välja vem han älskar mest? Nej neutralitet och ickedömande är den goda vägen, kanske ställningstagande för den svagare parten, den som inte förstår, inte vet och inte kan. Den vi skall hela med vår information och vår kärlek.

Tack Gud för att du väljer sida. För att du har den förgörande makten. Att du förintar stridsvagnarna och dömer alla efter sina gärningar. För vad annars? Förtryckaren får går hädan som segrare, våldtäktsmannen och incestpappan med sitt lystmäte fyllt?

Mediedrev

Kanske är det inte så förvånande med mediedreven. Staten drar sig tillbaka till målstyrning och riktlinjer. Kontrollen hängande över som en snara. Det finns inget rätt och fel. Utrymningsplanen är tillräcklig så länge den inte missförstås, vilket visar sig först när någon idiot gör fel. Den totala amerikaniseringen av justisen - står det inte att hunden inte kan torkas i mikron är det bara att stämma åt helvetet - vox populi ger dig rätt i din känsla. Staten drar sig tillbaka och ger dig inte något, istället tar tredje statsmakten ett steg fram i ständig jakt på de onda. En förlorad rättskänsla, en icke upprätthållen ordning, banar väg för barbari. För den drabbades enda upprättelse är förgörelse. Det är mot människans natur som humanismen reser sig. Det är där förlåtelse, omorientering och moderation finns och finner stöd i förhållande till drakoniska naiva moralföreställningar.

Media igen.

Stor skräll att (S) tycker att Arkelsten gjort något fruktansvärt och borde avgå. Thomas Östros har redan gjort slut på sin kvot på upprördhet så den får nu bäras av andra.

Media har nu förtydligat sin roll, mobiliserad av SD:s intåg. Man ger nu uttryck för vad alla tycker. Kräver hämnd åt försmådda. Kräver ansvar av de rika, och gör ser stormar i varje alliansvattenglas. Fri från politisk påverkan, tillåt mig skratta. Vi alla måste betala till denna propagandaapparat, varför? Är det verkligen statens uppdrag att sända tv?

Strålande stjärna

Det är tunnsått med sunda värderingar i dagens Sverige. Ett klart lysande undantag är Maciej Zaremba vilket bevisas av följande artikel i DN. Ibland kan man undra, media och etablissemang är tillsammans starka, vem det är som är galen. Klarsyn ger fotfästet tillbaka. Det är tiden som är ur led. Det är en tidsanda som måste dö.

Det goda samhället

Korruptionen ökar. Jag tror att det hänger ihop med alienation. Alla små tjänstemän på alla små myndigheter hittar alla på varsin liten förordning som det är var mans (och kvinnas) skyldighet att ta reda på och efterfölja. Alla skall de leda till större effektivitet varför de i sig inte skall behöva kosta något och därför inte heller får några resurser. Alla skall de öka tillgängligheten och sätter som garant en yxa i händerna på den som känner sig utanför, illa behandlade, eller kränkt. Alienation: den offentliga sektorns paradgren. Ingen känsla av kontroll eller sammanhang. Ingen känsla av begriplighet eller av sig själv i förarsätet. Ingen tro på den goda staten. Fattigvård var inget någon önskade sig arbeta med.

Var, var är de goda reformerna? De stora visionerna? Lösningen och världsbilden kanske inte passar alla. Kanske inte är sann i naturvetenskaplig mening. Men något är bättre än inget. När arbetarrörelsen inte längre driver sin egen sak utan fastnar i illusionskonst (problem som psykisk sjukdom är skapade av samhällets negativa förväntningar, problem kopplade till kulturkrockar är orsakade av fördomar, osv.) är det en aristokrats plikt att bygga ett gott samhälle. Stå med sitt intellektuella och kulturella kapital och frikostigt förmera det, inte åstadkomma likhet genom nivellering. Att få en kriminell att bli en myndig person är självklart bättre än att straffa och stöta bort. Att den aldrig skall behöva välja den banan är givetvis ännu bättre. Att ursäkta kriminellt beteende (eller fördöma dem som fördömer det) hjälper ingen.

Är statens enda bidrag små regler som små petimetrar har skapat, vilket förutsägs i disciplinsamhällets övergång till kontrollsamhället, kan jag inte se någon annan väg framåt att den måste dö. Måste undermineras med korruption tills den faller.

Politisk förföljelse

Om man hade dödat alla nazister på 30-talet hade man räddat 6 milj. judar. Konsekvensetiken har talat. Etiknestorn och riksflöjten Tännsjö hade jublat. Vad är detta lidande, att döda något hundratal onda (skall det visa sig) nazister mot andra världskrigets fasor? Är det inte nu dags att låta gatans parlament låta sin pöbelrättvisa råda?

Konsekvensetikerns svar på hot mot demokratin är censur, tystnad, mobbning och om inte det hjälper - våld. Hade demokratin varit ett stadium i människans dialektisk-materialistiska utveckling hade detta varit ok, men demokratin är en samling principer som måste upprätthållas. Något tillkämpat som också kan förloras. Vi måste därför kämpa för rätten att uttrycka även avvikande åsikter. Att man från socialistiskt håll är kanske inte så förvånande, men att man från alliansens håll inte starkare står upp för SD:s rätt att verka som ett demokratiskt valt parti är för mig obegripligt.

Politisk förföljelse är inte bättre nu än bakom järnridån.

PS. Läs detta.

Svansång

Den tysta majoriteten är farlig. Den där man inte deklarerar åsikter utan helt enkelt kan göra sig till talesman för det goda, för samhället, för allmänheten och i svepande ordalag kan uttala sig om det oönskade. Tyst är det när en elev stöts ut i en skolklass. Alla vet, i det tysta, vad som förväntas, en förväntan ingen äger och alla bär. Alla kan få passa in om man positionerar sig mitt i den tysta skaran som följer på flöjellikt manér, den vind som blåser.

Det kallas konsensuskultur. Vi har inte olika åsikter utan kommer överens. Vi går inte i konflikt utan förebrår istället bråkmakarna, de som inte tycker som vi, upprätthållarna av den goda ordningen. Det kallas värdegrund, denna uppsättning åsikter som på värdeordsbasis, utan att definieras, utgör grunden för inne och ute. Vi det rena folket. Ni de orena.

En ämbetsman måste tillhöra majoritetskulturen, hur skall annars rättvisa och demokrati kunna råda. Hur skall annars minoritetskulturen hindras från att lyfta fram sitt perspektiv, särperspektivet. Hur skall en kristen kunna undervisa om religion? En sverigedemokrat döma i asylmål? De är ju jäviga, deras åsikter påverkar deras val, till skillnad från andra...

Det anses tydligen barnsligt att reagera på en provokation. Provokationen kan måhända vara omedveten av +Eva (dock bara om hon också har svårt med perspektivtagande och abstrakt tänkande). Bruna dofter har spridits av detta agerande, och det har visat på värdegrunder. Det lär dock inte omvänt någon. De med känsliga näsor har förmodligen känt doften långt tidigare, och de som vill se avgrundsdjup i värdegrunden såg nog inte det först nu. Samma svårigheter som +Brunne verkar de ha, som säger att det är pga. av talet om lika värde som (SD) lämnade. En rimligare förklaring är att det är pga. att den före detta (S)-politikern så uppenbart riktade en udd mot sverigedemokraterna och påminde sig om hur hon själv någon dag innan skrikit ut sin avsky mot desamma (måhända omedvetet om hon är svagbegåvad). Jag kan då uppfatta det som ett så mycket större etikettsbrott att som värd behandla sina gäster på detta vis, inte genom direkt angrepp utan med diffusa nålstick, den tysta majoritetens svepande tal. Barnsligt. Inte hälften så barnsligt som att inte vilja bli sminkad i samma loge. Inte hälften så barnsligt som utfrysande.

Även de kyrkliga rebellerna går majoritetssamhällets ärenden. Precis som dagens rebelliska ungdom. Samma åsikter som föräldrarna i repris. Ansvar och självförebråelse. Sedan kan man, efter sin socionomutbildning, och med sin goda smak, på barrikaderna, låtsas vara arbetarklass och bekämpa "kapitalet", "rasismen", "de odemokratiska" och ge den tysta majoritetens stöd till gatans parlament, samtidigt som man omöjliggör social mobilitet och folklig resning.

..

O köttberg. Gå med era värderingar, ned i gravens djup.

Och skillnaden är?

Om alla är så för lika rättigheter (som idag Eva Brunne), varför har vi då inte fri invandring till Sverige? Jag kan inte se det på något annat sätt än att det är skillnad i nivå frågan gäller. Att alla skall jordens invånare skall ha rätt till socialbidrag i Sverige, oavsett var de bor, är en omöjlighet och en orimlighet. Att alla får komma hit och etablera sig är en möjlighet som jag personligen inte skulle ha något emot, men det verkar inte vara den modell som alla "de goda partierna" står bakom.

Integration

Det är egentligen lite märkligt att man inte ser det tidigare. Folkpartiets krav på svenska för dem som kommer hit är högerextremt för att det på något sätt kräver anpassning. I det postkoloniala, mångkulturella, värdenihilistiska (värdelösa) samhället får inte finnas några bättre eller sämre samhällen, inget mer eller mindre passande, inga rätt eller fel. Att tänka integration är därför att tänka fel. Alla kulturer skall få vara precis som de är. Problemet är att man gravt underskattar kulturens betydelse. Samtidigt kan man nämligen vara emot halalslakt, barnäktenskap, hedersmord, ätande av söta djur (ex. hundar) etc. Paradoxalt nog är positionen den mest koloniala. Västeuropeisk common-sense är objektiv verklighet och kulturen är tunn garnityr. Det är festligt med kebab och lustiga hattar. Detta som folkpartister och andra högerextremister vill ta ifrån dem som kommer hit.

Då kanske någon kan förklara hur man är somalisk akademiker utan att ta över ett västerländskt tänkande? Vilket är det språk man skall använda, vilken hierarki och flora av teoretiska begrepp. Deras erfarenhet av att valla får skall inte underskattas och är på intet sätt mindre värd än världens samlade vetande.

Är det verkligen rättvist att utestänga dem från detta? Samma politiskt korrekta mobb indigneras av att romer hållt utanför utbildningssystemen fram till 60-talet. Är det inte ett uttryck för assimilationstänkande att ge dem ett skriftspråk? Ett uttryck för något förlegat att värdera akademisk utbildning högre än lösdriveri?



Tanja Bergkvist citerar Ungdom mot rasisms debattartikel. Det är värt att läsa och begrunda.



Frenetiskt strider den som i grund och botten kämpar mot sina egna tankar. Det förment goda visar sig, återigen, med sitt fula tryne.

Alla gillar olika...

Svenskarna gillar olika. Därför måste alla ha samma åsikt. Därför får inte SD platser enligt praxis och deras medlemmar ges inte tillträde till fackförbund. För att fackförbundet inte vill ha någon likriktning utan gillar olika.

Lars Ohly gillar olika och tänker därför inte låta sig bli sminkad i en loge [låååsch] där en annan partiledare blir sminkad.

Svenska kyrkan gillar olika. Riksdagspartier i sv"k" gillar olika. Därför måste alla ha samma ämbetssyn och skall vara lojala med överkörningsbeslut och svikna garantier.

Alla gillar olika, aldrig verkar det gälla åsikter.

Jag gillar olika åsikter.

Vi gillar olika

Olika kan ibland uppfattas som en kvalitet. T.ex. tjejen som ringde in till ring p1 i förra veckan.
Hon tyckte inte att man skulle bemöta invandrare som invandrare utan som individer. Muslimer förtrycker olika mycket, sekulära olika mycket och kristna olika mycket. Olika som kvalitet uttrycker här likhet. Man fastslår att det inte är några skillnader på kvinnoförtrycket i olika grupper på den enda grunden att det varierar inom grupperna. Jag undrar hur samma person ställer sig till särskilda nystartsjobb till invandrare, där det sannerligen är stor skillnad mellan den tyske manlige läkaren och den analfabetiska somaliska kvinnan, liksom för den svenske med kulturellt kapital och den som saknar.

Här har vi problematiserat gruppen och kommit fram till att det är olika och olika. Ur ett postmodernt perspektiv är vi här i hamn, vi har visat att alla skillnader och kategoriseringar enbart är social konstruktioner, och kanske viktigare, enbart chimära. Det olika är egentligen lika.

Den socialdemokratiska kvinnan som debatterade outbildade nämndemän med Maria Abrahamsson i dagens svt-morgon-tv, använder sig av samma retorik. Det finns fördomar inom juristkåren och gemene man har fördomar. Det varierar inom båda grupperna. Därför är båda grupperna lika och 4,5 års juridikstudier och allt extra man nu måste göra för att bli domare är egentligen onödigt för att före så väl som efter är det olika. (Problemet enligt (S) talesperson var istället klass- och etnicitetskillnaden mellan den dömande och de åtalade, med mer outbildade invandrare i domstolen skulle rättvisan bli bättre...)

Jag kan tänka mig att denna "varför skall man krångla till det"-hållning till utbildning, där man någonstans tänker att jag behöver inte vara psykolog för att prata med folk, lärare för att undervisa etc., är en av grunderna i det systematiska bestraffande av utbildning som socialdemokraterna står för. Jmf. Dunning-Kruger-effekten.

Det finns en rädsla som gör gillandet av olika till gillandet av lika, en rädsla som jag tror beror på just okunskap. Rädslan att vi när vi uttalar oss om gruppen också bestämmer något om individen och rädslan att samvariationen skall beskriva orsakssamband. Rädslan gör verkligheten till vår fiende och att de hysteriska brösttonerna istället får ljuda.

När vi talar om okunskap och politik. Hur många svenssons har koll på att Muhammed fullbordade sitt äktenskap med Aisha när hon var 9. Jag skulle förvisso aldrig kalla islam för pedofilsekt, men de (SD) grundar det på något i allra högsta grad konkret. Frågan är hur kan man med att anklaga SD för okunskap när man inte har någon koll själv?

Val

Nalin Pekgul är en lustig figur. Det har handlat för lite om solidariteten från sossarna, där vinner man medelklassen. Skuld bär vi lite till mans, för att vi har, för att vi har åkt flygplan, för att vi kan osv. Medelklassen skall böja sig under arbetarepartiets fötter, i solidarisk anda. Arbetare jämställs med trasproletariat och arbetande med överklass. Kulturen hänger på. Bob Hansson vill fortsätta flanera och ger oreserverat sitt stöd till de rödgröna. Vissa bara bestämmer sig, det är deras rätt att bli kulturarbetare och staten har ingen rätt att förvägra dem detta. Pay up, bitches.

Jag kommer att tänka på följande bild. We work for all, we feed all. Den arbetande massan. Höj skatterna, och låt dem aldrig glömma den skuld deras innehav av arbete och kulturellt kapital innebär.

Frälsta

"Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv", skriver Johannes. För att de inte skall gå under. Finns det något man nästan aldrig hör i Svk är det detta, att det är en undergång, kanske till och med evig fördömelse som drabbar dem som inte tar emot. Nästan aldrig skall jag säga. En präst i den etiopiska kyrkan talade för någon dag sedan på ett ställe jag var.

Ja, det är lätt, när man kommer från en metafysiskt öppen kultur kan jag tänka, men det handlar inte om det - upplysningen har nått till jordens ände - utan om att man ser och upplever Helig Ande. Och så blir läkare och regionspresidenter frälsta.

Frälsta från den undergång vi annars gladligt marscherar emot.

Polyamori

Åke Bonnier positionerar sig för framtida biskopstjänst. Kyrkan har ju där ännu inte kommit fram till rätt åsikt varför man med rätta kan hävda att man inte är färdig. Det noga övervägandet och processen i den lutherska teologin verkar dock vara färdig på RFSL:s kontor varför vi kan anta att polyamorösa förhållanden snart inte längre utesluts, kränks och fördöms i Svk.

Tänk vad bra om man lämnat över äktenskapandet till staten och behållit ceremonin/sakramentet. För jag kan inte säga att jag är emot polyamorösa förhållanden. Jag tycker till och med att det är lämpligt att de som tillhör en muslimsk kultur där man levt enligt detta länge tillåts fortsätta göra det. Staten bör helt enkelt inte lägga sig i detta utan anpassa sig efter de samlevnadsformer som uppstår. Jag kan se praktiska problem som med avundsjuka, men det är ju som sagt inte mina problem. Däremot anser jag att kyrkan bör verka för trohet, i alla relationer, och bör påverka samhällsinstitutioner och politik för att dessa i sin tur bör stötta förhållanden. Man bör också stå upp och skapa ett naturligt rum för den tradition av livslånga parrelationer man vårdat i 2000 år.

Den stora striden, om det finns någon kraft kvar, kommer behöva tas när nästa steg, vuxna medlemmar av samma familjs sexuella kärlek, skall göras till ett tecken på Guds. Slippery-slope-argumentation kanske någon säger. Det är inte för att skrämma. Det är bara för att vi skall vara uppmärksamma och redo när det väl händer.

Jag tycker f ö att förslaget till kyrkomötet att skilja på dop och nattvardsbord är fascinerande. Eftersom vi inte vet teologin i Hedenius mening är den inget värd. Wovon man nicht sprechen kann, darüber muß man schweigen.

Agora, om senrenässansens historieskrivning

Undertecknad såg filmen Agora under gårdagskvällen och fick då möjligheten att bevittna ett i vår samtid välkänt narrativ. Filmen handlar om den upplyste hedningen och nyplatonikern Hypatia som kring sekelskiftet mellan 300- och 400-talets sprider sin visdom för att till slut bli mördad av en kristen mobb, uppviglad av Kyrillos av Alexandria (New advents artikel ger en bra bild av förloppet i filmen.)



De kristna liknas bildligt vid insekter vars individualitet försvinner i svärmen. De bränner biblioteket, kastar ut judarna och förbjuder de gamla hednareligionerna. Sin legitimitet köper de i de lägre klasserna med bröd och enkla trick och denna mobb låter sig styras, att krossa allt vad ordning och vishet är. Filmen är intressant då den tycks förmedla något av den nyplatonska känslan. Mot de smutsiga kristna, som inte ifrågasätter och som aggressivt för fram sitt budskap - anarkins agenter - ställs den rena, ödmjuka, visa och jämnställda Hypatia som filosoferar om sfärernas harmoni. Den egna kristna historieskrivningen skriver gärna om det sociala engagemanget som fundamentet på vilket missionen byggde. Detta är en annan historia och som, om vi skall se till vår samtid, förmodligen inte är utan poänger. Det är tragiskt när vi som är kallade till godhet är mindre goda än de som inte är kristna och filmen får alltså teckna ytterligare ett svart kapitel i den kristna missionshistorien.



Emellertid är tillämpningen i nutid mer dunkel och narrativet passar som hand i handske för nyateismen i sina anspråk. Hypatia framställs som ateist och får yttra saker som "Du kan inte ifrågasätta din tro, jag måste det". Samtidigt är hon nyplatoniker med allt vad det innebär. Hon trodde måhända inte på de många hedniska gudar som florerade i antikens Alexandria men det gör henne inte areligiös i modern bemärkelse. Vidare är de patriarkala strukturerna en kristen påkomst. Detta går också att se i videohylleaktuella Påven Johanna. Huruvida det är så är jag inte tillräckligt kunnig i genushistoria för att kunna svara på, men antikens system med slavar och dylikt får ändå betecknas som måttligt "upplyst". Vidare görs sura kommentarer i textform att det dröjde 1100 år innan Johannes Kepler upptäckte vad Hypatia i filmen visste (oklart vad man bygger att hon upptäckte jordens eliptiska bana runt jorden på). Upplysningsarvet är starkt och hämndbegäret för "den mörka medeltiden" (ett begrepp som i allra högsta grad kan ifrågasättas, men likväl är en central trossats för nyateismen), där vetenskapen förlorade så många år, är stort.



Att skriva historia är att skapa förståelse för sin samtid. Det finns ett allmänt narrativ där vi är skurkarna. Vi måste veta vår om vi vill leva vidare.



Renheten verkar f ö vara ett privilegium för dem som renas. Mobben tillfaller den som för tillfället har trumf på hand.



Läs f ö Göran Skyttes krönika.

Samhället av idag

Vi får i dagens DN veta det som är en självklarhet för hela den sekulära världen. Religionsutövande är kränkande eftersom alla måste göra samma och vi inte kan ha någon särlagstiftning för religiösa. Istället blir man given friheten att göra rätt (agera lagligt då skillnaden inte finns) och det på ett rationellt sätt, fritt från normer etc.

Finns det en kamp, är det för just den privata sfär av religiösa handlingsfrihet som vi blir lovade, som vi också måste kämpa för, så att den inte, likt den frihet sekularismen i övrigt predikar, bara blir ord.

Kommentar

Ytterligare en bra granskande artikel från Dagens sida. Hur mycket hade man inte önskat sådant efter varje anspråk på att ha vunnit stora segrar och omvänt tusentals. Låt mig gissa reaktionen:

Stör inte den fantastiska berättelsen med något så lågt som sanningen.

Benny Hill

Jag läser dagens ledare om Benny Hinn.

Följande är viktigt:

Ulf Ekman har visserligen en viktig poäng när han säger att kyrkan lider av för stor skepsis mot helandeförkunnelse. Men den skepsisen botas inte med att ta hit en person som medverkat till att plantera den.
(..)
Så varför kom då Benny Hinn till Uppsala? Tillförde han något omistligt som inte andra kunde ge och som var värt hans brister? Eller bestod det omistliga helt enkelt i hans förmåga att dra publik? Sådant har hänt förr i kristna konferenser, och inte bara i Uppsala.

Ulf Ekman måste ha insett att det var provocerande att ta hit Benny Hinn. Av uttalanden före konferensen är det också tydligt att han betraktar de invändningar vi angett här som lättviktiga.
Frågan blir då denna: om sådant tolereras hos en huvudtalare i rörelsens viktigaste konferens, tolereras det då också i rörelsen som sådan? Vad betyder det i så fall för omvärldens förtroende för Ulf Ekman och Livets ord?

Sedan kommer det ständiga. Kritiken i sig får inte stå som en relevant kritik utan måste beslöjas med en hållning att svärmeriet kan vara från Gud för någon har ju ändå känt något och upplevt sig helad från något.

Men blev inte människor berörda, då? Det blev de säkert. Hände det inga under? Det kan det mycket väl ha gjort. Var inte Gud där? Det var han säkert, alldeles oavsett vem som talade.

Men ingen människa och ingen församling lever för sig själv. Benny Hinn-debaclet har skadat kristenheten på olika sätt. Det sorgliga är att det var alldeles onödigt.

Slutklämmen är kanske nödvändig för att föregripa de invändningar som annars skulle komma som ett brev på posten och visar på något sätt vilket moment 22 det blir när kritikern blir för skeptisk för att lyssna på. Undertecknad har hört Ekmans predikningar under våren och har uppfattat det som att man spänt de karismatiska musklerna. Vi är inte bara en katolsk och ortodox församling vi har också ett trosrörelsearv och flödar i anden. Helandet är viktigt och nu, som grand finale, kommer den store överkarismatikern från Amerikat. Jag antar att det är så det går när man inte kan skilja mellan andar annat än på det där teatraliska och överspänt andliga sättet.

Binny Hen

Det känns ju bra att man från Livets ords håll tvättar sin byk efter Benny Hinns medverkan. Det känns dock föga förvånande att det skulle landa i detta varför frågan likväl måste ställas: Varför ger man en sådan man utrymme?

Det känns på sätt och vis skönt att man tillhör den något tråkigare, betydligt mer stabila, delen av kyrkligheten. Vad gör det om inte Gudstjänsten är sprudlande, om inte närvaron "är där" alla gånger. Det är inte som att känslorna kommer bära dig till vägs ände.

En sak till... Det kanske mest skrämmande är dynamiken som omöjliggör sund kritik och reflektion man kan se i kommentatorsfältet på Ulf Ekmans blogg. Är man inte positiv till allsköns svärmeri är man en kritiker och kritik skall man hålla inne med. En utmärkt grogrund för osund världsfrånvändhet. Förmodligen är inte hela bunten osjälvständiga idioter. Förmodligen är det något de gör sig till. Men Herren kallar er att resa er upp!

Mur

Framsteg. Att gå från kraft till kraft, port till port. Den bokstavliga översättning är, om jag förstår det rätt: mur till mur. Att gå från mur till mur. SÅ träder jag fram inför Herren. Den skolning och förberedelsetid, det slipande av karaktären, som ofrånkomligt är konsekvensen av tron, kanske är just konsekvens inte skäl. Mur till mur. Taggtrådsstängsel och spärreld. Inte för att nå fram till Gud utan för att det är livet.

Bolltvåa...

Eva Dahlgren. Jag tycker om personliga program. Jag gillar att lyssna på dem som verkligen funderat och funderar. Jag finner det dock spännande. Att naturens komplexitet läggs i indiciekorgen mot en skapare.

Ja.., tron är en fråga som verkligen går bortom argumenten.

Civilisationskritik

En utopi, bland de många, är den som önskar tillbaka till ett mer naturligt sätt att leva, i samklang med naturen. Hos den konservative är drömmen oftast kopplad till det organiska samhället. Hos vänstern finns ett helt annat ideal i civilisationskritiken, (läs med fördel Kalle Linds betraktelser kring 70-tals-barnkulturen). Civilisationskritiken får nog av fabriker och inser att på detta sätt kan vi inte leva. Vi måste leva i samklang med naturen som ädla vildar och därmed inte drabbas av girighet, våld och dylikt. Ett litet studium i antropologi visar på att vilden ingalunda varit ädel, åtminstone inte med våra måttstockar. I utopin spelar det mindre roll. Alla paradis är ett återvändande till det naturliga, och blir en fråga om vad som är naturstadium.

Civilisationskritiken smyger sig ofta in i intellektuella sammanhang, t.ex när miljö diskuteras, och är då en pseudoreligiös föreställning som accepteras av den känsligt rationella samtiden. Den naturvetenskapliga människosynen är något paradoxal på ett sätt som möjliggör detta. Samtidigt som framstegstanken är en central del av det vetenskapliga bygget, där gammal kunskap läggs till ny och, i förlängningen, detta är den bästa av världar. Samtidigt har man anammat ett biologiskt antropologiskt och psykologiskt perspektiv vilket inte erkänner någon utveckling avseende människan. Den utveckling som har skett är alltså upplysningen och det moderna projektet.

Om då det moderna projektet gör upp med traditionen så får måste vi också betänka att densamma skjuts i sank av postmodernismen. Postkolonialismen medger inte en uppdelning i civiliserad och ociviliserad. Införandet av skriftspråk kanske 4000 f.kr. eller agrarsamhällets framväxt 9000 f.kr. har inte medfört någon utveckling utan kan bara sägas vara olika. Lustigt nog visar Vygotskijs studier av ryska folkgrupper just på människans kognitiva utveckling som direkt kopplad till samhällets utveckling. Ett barn i ett samhälle med skriftspråk utvecklar sina förmågor mer än ett barn i ett samhälle utan. Men återigen, begåvning kan också göras till en fråga om olika.

Wikipedias artikel om civilisation är av intresse:

Civilisation kommer från latinets civitas som betyder stadsbildning. Den grekiska motsvarigheten är "polis". Vad som kännetecknar en civilisation vs icke-civiliserade samhällen kan sägas vara följande;

1. Agrikultur
2. Städer i motsats till nomadliv; arkitektur
3. Skriftsystem; siffror/matematik
4. Ekonomi; utbyte av varor
5. Organiserad religion
6. Organiserat "försvar", det vill säga krigsapparat/militär
7. Utvecklande och främjande av teknologi
8. Förekomst av universitet.

Kritiker av främst vänsterpolitisk bakgrund menar att civilisationen förstör människors relationer och naturen genom införandet av hierarkier och abstrakta koncept för att styra dessa såsom privat egendom, intellektuell egendom och arbetskraftsfördelning. Vidare påpekar dessa kritiker det ironiska i att Grekland och romarna, som ansåg sig vara civiliserade, gick till motförsvar mot "barbarerna" när de gick bärsärkagång.

Förespråkare av civilisationen menar att den leder till lägre barnadödlighet, ökad livslängd, frånvaro av svält samt upplysning istället för vidskeplighet.

Frågan är om civilisation är vetenskap och teknologi eller ifall det är en fråga om kultur. Är det förra svaret är frågor om etik och estetik just olika och satser kopplat till desamma automatiskt felaktiga, det senare gör just de koloniala anspråken postkolonialismen kritiserar.

Konservatismen får inte bli civilisationskritik. Det organiska samhälle man drömmer om får inte vara en utopi i dess omöjliga mening, utan just ett hyllande av den civilisation som hotas av allsköns radikaler. Den civilisation som precis som vetenskapen har sitt rättfärdigande i det goda den ger.

Behövande

Behövande. Det är något provocerande över att tvingas in i offerrollen. Den extra sekunden givaren håller kvar i det han just överlämnat för att visa sin makt, som husse över hunden som måste sitta och vänta innan han får det åtråvärda. Offret, qui tollis peccata mundi, när medelklassen betalar sin allmosa och tvår sig ren från skuld. Offret, som hålls på distans genom en en uppmuntrande kommentar och en gåva, från oss till er. Som bara krävs på tacksamhet.

Det är den förförståelse med vilken jag träder fram inför den Helige, så in i minsta del mänsklig. Den med vilken jag möter världens obegriplighet och Guds tystnad. Och frågar, vart skall jag gå? Var ligger platsen "väckelsen"? Skall jag slå tegel och bygga en församling? Var är det stora verk du förberett för mig?

Att öppna sig och ta emot gör något med dig. Det tar något ifrån dig; ditt oberoende, din kontroll. Det sker inte utan smärta, den förlängda smärta vår födelse ger oss. Ofullkomligheten och vår längtan efter det hela. Splittringen och vår längtan efter enhet.

Ikonoklast

"Jag är inte rojalist men..." Jag vet inte hur många gånger jag har hört detta de senaste dagarna. Alltid åtföljt av ett positivt omdöme om kronprinsessebröllopet. Ja att ha en historia, att minnas vissa saker och hålla andra saker högt kanske inte var så dumt trots allt.

"Nej, på 70-talet skulle det ju inte vara några bröllopsfester", "vi gifte oss borgerligt", etc. "det känns ju tråkigt men det var ju så det skulle vara". De var ju rationella åtminstone. Hur rationellt är det att vilja ha en fest, dyrt är det och så äter man för mycket. Nej, världen hade varit bättre om det inte var några fester, särskilt inte om de har ett symboliskt värde.

Då skapar vi hellre något personligt, precis som alla andra, skriver våra egna löften. Har det lite enkelt som Peter Jöback, med konstgräs på teaterscenen. Lite enkelt skall det vara, och personligt, inte anknyta till något intersubjektivt, det skall inte ha något värde för den kulturella gemenskapen, utan istället vara just "personligt". Vi tänker tema utifrån små käcka sandaler.

Och han som ger lagar och bryter dem såg ned på människans egna försök att skapa frihet. Han såg hennes försök att bryta bojor och lyfta den svage. Han såg hennes försök till rättvisa och ordning, till kärlek. Hur de alla blev som skal, bräckliga och ensamma.

Tippad vinkel

Om nu Sahlin skulle förlora är en tippad vinkel genusaspekten. Att Sahlin inte alls skulle vara inkvoterad och att hon skulle vara precis lika kompetent som vem som helst annars (objektiva skillnader, om de skulle erkännas, döljer ju så lätt maktstrukturer), men att svenska folket fortfarande är reaktionära och oupplysta. Återigen är en situation skapad där (S) går ut som moraliska segrare eller segrare, och alliansen går ut som förlorare eller den Patriarkala strukturen.

Myndig

Jag har inte läst KT på länge och märker hur snabbt jag invaggas i tron att det är en katolsk och ortodox kristen kyrka jag tillhör. Inget kunde vara mer felaktigt.

Det känns som läge, återigen, att ta avstånd från den svenska kyrkans riktning och ledning, och påminna sig om att under ockupation gäller att alla rykten om kapitulation är kategoriskt falska.

Jag upprörs också över hur samförstånds- och enhetsretoriken kan vara ett sådant maktspråk. Man vill ju inte vara en som splittrar, och då mesar man med, och tycker att Dag Sandahl är en sån där bråkmakare, som håller väckelsen borta. I själva verket lägger det locket på och i praktiken körs de som inte finner sig hemma i det "anpassade till den sekulära tiden" helt sonika över. Vi menar inte samma och vi kommer aldrig att enas ifall vi inte får bryta våra åsikter mot varandra, om vi inte kan möta varandra som myndiga människor.

Åsiktssanitär olägenhet

Att vi är emot diskriminering har överideologisk status. Precis som med feminismen är det öppet för att definiera hur som helst och direkt inträder en åsiktssanitär olägenhet som via juridik, ängsliga tjänstemän och media skall rensas ut.

Men är du för diskriminering? Den mest förbjudna av alla åsikter?

Jag kan inte ha en blancoåsikt, och ett samhälle byggd på dylik ombytlighet är ett otryggt samhälle att leva i, för världen är ofta komplex.

Tidens slut

Jag har svårt att tro på tidens slut. Mänsklighetens slut, inga problem. Tidens slut måhända genom att rumstiden drar sig samman. Men basuner och änglar. Nja. Jag kan tänka mig ett paradis, världen som den var tänkt, i en annan dimension, knuten till vår genom oss, men att vår värld en dag skall vara en plats där döden inte längre finns...

Nya himlar och en ny jord. Ja det måste till, och ett sådant omskapande, med oss hängande på något moln känns, otroligt.

Krossa (S)R!

Elisabeth Sandlund skriver klokt om statlig medias propaganda ang. religiösa ungdomsförbund:

Det handlar inte om diskriminering utan om rätten och möjligheten för en organisation på ideologisk grund att stå för sin uppfattning.

Annars är det mycket som måste klassas som diskriminerande. En övertygad moderat tillåts knappast bli medlem i SSU, lika litet som MUF välkomnar den som vill arbeta för ett socialistiskt Sverige som styrelsemedlem i den lokala föreningen. På detta har Ungdomsstyrelsen knappast några synpunkter. Och om den framförde sådana skulle det utlösa ett ramaskri om angrepp på demokrati och yttrandefrihet.

Demokratismen ter sig alltmer som ett hot mot demokratin. Om statliga verk och media på förhand hela tiden kan definiera rätt åsikt, och stämpla alla övriga som intoleranta och hot mot demokratin är det inte så mycket av densamma kvar. Den öppnaste kyrkan är en kyrkoruin skall Dag Sandahl sagt. Detsamma gäller samhället. I den materialistiska världen är idéerna under angrepp.

Sedan är det upprörande att statlig obligatorisk radio och tv är så tydligt politiskt profilerad. Den objektiva åsikten är socialdemokratin, utifrån vilket "ytterlighetsperspektiven" kan definieras. Det är överhuvud taget tveksamt att staten skall driva opinion och ifall den själv kan genomföra någon form av maktgranskning. Fokus ligger också på icke önskvärda åsikter.

Total avreglering verkar vara enda alternativet.

Krossa (S)R!

Vägen (film)

Jag såg Vägen igår. Ett postapokalyptiskt drama där en man och hans pojke försöker hålla glöden vid liv, försöker förbli bland de godas skara och försöker överleva. Filmen är på något sätt den punschkonservativa synen på världen, destillerad i sin renaste form. Ingen kan säga något om hållning att det var bättre förr när den sista plantan och det sista djuret har dött. Och när den starke mycket konkret äter den svage, för det finns ingen annan mat att tillgå. Varför skall man upprätthålla något så anakronistiskt som objektiva etiska lagar nämligen tabut att inte äta sina artfränder? Anakronism, civilisationen är en anakronism i det laglösa landet, allt gott är en anakronism. När det inte finns några fina tebjudningar och bildade diskussioner, vem behöver lära sig läsa. Något sådant som en litteraturkanon, värd att bevara för sin egen skull?

För filmens hjälte är det uppenbart. Det goda. Hur kan man inte slåss för det. Samtidigt ställs han inför samma svårigheter som alla och envar i den goda kampen. Delar jag mitt bröd med en man som ändå snart skall dö, och hur skall jag handla mot den som skadat mig. Misstänksamhet och överlevnadsinstinkt ställs mot den naiva empatin; men han är ju hungrig..

Det är också en film om hopp. Om att kämpa vidare och aldrig ställa sig frågan varför. Som jagade villebråd finns alltid önskan att ge upp, att gå till vila, lägga sig ned blotta strupen. Att lyssna på kroppen som gör ont, att ta saken i egna händer, lämna istället för att bli lämnad. Att själv bestämma när man skall dö, istället för att kanske bli våldtagen och förnedrad. Att lägga sig ned och inte orka blir en aktiv handling; att ta sitt liv.

Människan är till sitt väsen ond och god. En tunn fernissa civilisation kan få oss att glömma detta, men varje krigsutbrott visar oss otvetydigt skuggsidan. Ordensbröderna som stänger in människor i sin kyrka att slaktas, grannarna som anger varandra, 6 miljoner judar samlade med en hel kontinents goda minne. Några få står emot. Helgonen, med sina rötter i himlen, spänner sitt nät, och räddar något av det tyngdlagen verkar på. Så kan en pojkes goda hjärta rädda en far, och en faders glöd ge världen hopp. Nihilism, att det inte finns något gott, någon mening, är något hjärtat måste revoltera mot.

Nationaldag

Jesus är emot nationalism. Så skulle man nog sammanfatta konsensus i svensk kristenhet. Det är ett annat rike han proklamerar, ett rike inte av denna värld. Gå 100 år tillbaka kan man nog räkna med att konsensus skulle säga tvärt emot. Nationalismen har ju inneburit så mycket ont, nazityskland, imperialism, att kolonierna blivit fria, att bosnierna fått ett eget land, eller vänta nu.. Nationalism och kosmopolitism är kanske inte så enkelt som att det är en fråga om gott och ont.

Om Världen är det håll gravitationen pekar, dit de döda fiskarna simmar, innebär det att man som kristen måste vara kritisk mot det förgivettagna.

Mer om skolmission

Det råder fortsatt förvirring på skolverket. Det är ok att vara kristen på skolan men det är inte ok ifall detta att man är kristen får andra att bli det. Då är det mission och påträngande/påtvingande.

Förmodligen är det ordet mission som är problemet, mission på något märkligt sätt skild från annan påverkan. Hjärntvätt, måste det ju röra sig om, och det måste ju vara olagligt och diskriminerande. Hur det nu kan vara diskriminerande att "utsättas" för religiös påverkan.

Mitt förslag. Kalla det information.

Tack Dror.

Dror Feiler redogör klart och tydligt för avsikter och händelser utan krokodiltårar, manipulation och effektsökeri. Tack för det.

Svt har dock bestämt sig. Hjälpsändningen är ett humanitärt projekt.

Ang. retoriska knep

"Alla som använder generaliserande ad hominem-argument är horor." - adequate

Lite mer om fredsflottan, nationalitet och etnicitet

Svensken Dror Feiler behandlades sämre än svensken Mehmet Kaplan i under det israeliska bordandet. Trots att de båda är svenska medborgare. Svensken Mehdi Ghezali åker två gånger fast som "turist"/"student" i Afghanistan (ok. hans pappa är algerier och mamma finska så kopplingen till Afghanistan är lite långsökt) och svensken Daawit Isaak (det är som att svära i kyrkan, jag vet) , och svenskarna som blev tillfångatagna i Somalia osv. blir det långt bortom Sveriges gränser, mitt i märkliga konflikter.

I båda de nihilistiska världarna, juridiken och postmodernismen, är detta mycket svårt att begripa sig på. Deras pass definierar dem som svenskar (ibland med dubbla nationaliteter), och svensk och svenskhet är summan av vad alla svenskar (definierat juridiskt helt godtyckligt) är och gör.

Dror är som jag förstår det etnisk jude och detta påverkar honom (nu då tydligen på ett masochistiskt sätt) vare sig han vill eller inte. Det påverkar dem som möter och bemöter honom.

Någon som Daawit identifierar sig troligen både som svensk och eritrean. Han är ett med det folket/kollektivet och betraktas och bedöms också utifrån detta av eritreanska myndigheter.

Rasism säger något. Kanske det. Att man identifierar etnicitet som en någorlunda primär identitet, även om man måhända inte är medveten om sina tankar och fördomar (men som man ändå kan visa genom t.ex. implicita fördomstest), ser jag som ganska självklart.

Juridiskt är detta obegripligt, men så har också juridiken ingen själ och inget hjärta. Lämnad ensam, som "bara en social konstruktion", blir den tom och snart förvriden.

Mission i skolan

Efter att ha hört kalibers program, kommenterat av Jaktlund här, har jag funderat en del kring mission. Jag tillhör inte missionsivrarna som till varje pris skall gör mina bekanta till antingen "frälsta" eller ovänner och upplever ofta kampanjer att nå ut med det glada budskapet som påträngande. Jag kan således förstå att det väcker motstånd.

Jag fick idag en utskick om den nya skollagen där man säger att utbildningen i offentliga skolor skall vara icke-konfessionell, emedan endast undervisningen skall vara icke-konfessionell. Jag kan hålla med de föräldrar som tycker att man skall kunna lämna sitt barn till skolan utan att de utsätts för politisk och religiös alltför ensidig påverkan, och Sturemark har helt rätt då han säger att vi aldrig hade accepterat detsamma om det varit Hamas som ville komma och ha en konsert i skolan eller som på ett organiserat sätt spred propaganda. Att undervisningen inte innefattar aktiviteter utanför just undervisningen är en självklarhet, vad som är utbildningen är lite mer flytande. Och vad är sedan ett konfessionellt inslag. Att se på en film om munkar som ber, nog inte egentligen konfessionellt utan undervisning om religion, att be gemensamt är det däremot. Att ha en obligatorisk konsert där en part har det tydliga syftet att påverka elevernas åsikter är enligt min mening inte ok. Religionskritiker Camilla Grepe skrev för ett tag sedan om en skolpräst som inte missionerade aktivt, men som i den egna organisationen rättfärdigade sin insats med att den good-will det skapade skulle kunna vara ett sätt att nå ungdomar, a.k.a. göra dem kristna (även om det är på det intet förpliktigande svenskkyrkliga sättet). Givetvis lovvärt i någon mening. Ungdomar mår dåligt och att få någon att prata med är en bra sak. Men samtidigt är jag inte säker på att jag hade velat ha en skolimam som utan att det också fanns präster på skolan eller med ett tydligt fokus på dem som redan var muslimer. Är det hyckleri, ja förmodligen och därför gör nog båda grupper bäst i att hålla sig därifrån, alternativt renodlar sina syften. Kan man vara där bara för att man vill tjäna andra människor? Måste man ha baktanken att "nå ungdomarna" med Lenin som förebild. Tänk om de kunde märkas på kristna att de var kristna utan att man "manifesterade Jesus" och körde biblar ned i halsen på andra (f ö vem har inte en bibel hemma sedan tidigare?; eller det kanske är enl. klassisk evangelikal urban legend, "har du hört talas om Jesus?" "Nej jag har aldrig hört något sådant." "Du är jättejättesyndig och förtjänar döden, men hand dog för dig för 2000 år sedan så nu är allt lugnt." "Ehh, ok, då bekänner jag honom som Herre och fortsätter med mitt liv." osv.).

Skillnaden med dessa missionärer är att de är ungdomar själva. Under min skoltid var många med i ung vänster och engagerade sig för djurens rättigheter. Det var också en del som lyssnade på Ultima Thule och tyckte att judar, turkar och negrer tog våra jobb och kvinnor. Åsikterna är extrema och det är ett sätt att bli vuxen. Man testar olika positioner och blir påverkad av jämnåriga. En del ungdomar är kristna. De lyssnar på kristen musik, äter kladdkaka och lovar att inte ha sex innan äktenskapet. Bara i humanisternas märkliga värld kan denna typ av peer-pressure vara skild från dylik politisk/ideologisk.

Frälsning är i min erfarenhet dock något annat; ett personligt möte med Gud.

Och visst blir det en maffig effekt när man kan säga Livets ord och tala om dess historia på 80-talet eller referera, de ur sitt sammanhang ganska aparta, predikningar som stream:as från Uppsala. Religiösa extremister, så kan man avfärda allt som kommer därifrån. Det är LO:s kors att bära.

Om andras kommentarer av "fredsflottan"

"De skulle inte in på israeliskt vatten", säger någon i en kommentar på någon sida. OK visst. Det beror ju helt på hur man ser det. Problemet är att "fredsflottan" går under parollen hjälpsändning men målsättningen är att testa huruvida Israel kommer uppehålla sin blockad. Mankell skall återkomma med 100 skepp och hoppas på kärnvapenattack från israeliskt håll. Då kommer världen förstå det Ohly, Reepalu m.fl. redan visste, judarna är blodtörstiga.

Någon annan gjorde jämförelsen med att köra en pansarvagn in i Ryssland och hoppas på att man inte blir stoppad, och sedan skjuta folk om man blir det, i självförsvar. Det var till en början lite oklart ifall det var "fredsflottan" som var den skenande pansarvagnen som nu stoppades och där man använde självförsvar, eller om det var de israeliska kommandosoldaterna (som "såg ut som pirater" enligt Kaplan) som var det. Det var det senare i detta fall, men märkligt nog går liknelsen använda från båda lägren.

Råttan på tampen

Mannen blir skälld på då jobbet och går sedan hem och skäller på sin fru. Råttan på repet. I psykologiskt tal, parallellprocesser. Det som sker i mikroperspektivet får sin direkta återspegling i makroperspektivet och omvänt. Så fungerar vi.

Så kan en trängd jude tränga in en palestinsk enklav (heter det det när man har kust?) och i sin tur bli inträngd i ett litet hörn av världssamfundet. Råttan skramlar med vapen, etc.

Den judiska staten är slipad. De kör den kompromisslösa, utmanande stilen. Som när man godkänner bosättningar samtidigt som man har möte med fredspristagare Obamas delegation som stolt positionerat sig närmare palestinierna än tidigare amerikanska presidenter och samtidigt utlovat fred. Den fred han i förskott fått fredspriset för (eller var det Afghanistan?, nej just det, det var den nya tonen). Denna stil fungerar för att stabilitet är det överordnade målet, för att krig är dyrt och opinionsmässigt komplicerat och för att det internationella samfundet är något så komplicerat som en demokrati bland demokratier. Det slutar i ett papper som fördömer handlingarna, ev. kräver blockadens hävande.

Blockadens hävande är givetvis ett legitimt krav. Vatten och förnödenheter, samt material för att kunna bygga upp staden borde ses som självklarheter och vidare missförhållanden kommer förmodligen bara skapa fler unga män redo för en ny intifada. Förresten, varför uppehåller Egypten blockaden?

En tvåstatslösning är förmodligen den enda möjliga. Hamasregeringen måste få en chans att civilrättsligt ta itu med de som skjuter raketer på grannstaten. Detta bör regeringarnas styrkor kunna samarbeta kring. Om det nu skulle vara så att Hamas skulle visa sig inte kunna förhindra raketattackerna, eller kanske till och med stödja desamma är det svårt att inte se detta som en krigshandling som det ligger i den antiisraeliska propagandans intresse att bagatellisera.

Förvirringen kring huruvida ship-to-gaza var en ickevåldsaktion eller inte är fortfarande total bland dess deltagare och förespråkare. De hade tränat i ickevåldsrespons på våld, att de attackerar israeliska soldater på bild är ovidkommande, för att det är inte de som har bordat israeliska örlogsfartyg. Nej alldeles riktigt, det har de inte, man kan tillskriva dem en etisk rätt till nödvärn när de blir sjörövarattackerade på internationellt vatten, något som hade varit mer tveksamt på israeliskt vatten (Israel betraktar det förvisso som krigstillstånd och har upprättat en säkerhetszon vilket kan ge förklaring till israeliskt beteende), men de kan inte samtidigt upprätthålla den moraliskt överlägsna ickevåldspositionen, även om det står så på karta och enligt plan.

Svt:s rapportering har jag ändå upplevt som relativt balanserad under de första dagarna. Man ser att det är två propagandamaskiner som tillrättalägger ord och bild för att driva en sedan länge definierad tes. Man får hoppas att det fortsätter på inslagen väg och att inte enbart ship-to-gaza-aktivister och politiker från det röda blocket ensidigt och okommenterat får komma till tals.

Låt oss hoppas, i all bedrövelsen, att de människoliv som spillts och allt spel, när dammet lagt sig, leder till lättnader i blockaden och avspända relationer i regionen.

Ett skepp kommer lastat (till Gaza)

Är det bara jag som tycker att man blandar ihop korten kring ship-to-gaza.

Så fort det våldsamma motståndet tas upp hänvisas till 1) belägringen (man har väl rätt att slå en mobbare), 2) att det var folkrättsligt fel att borda skepp på internationellt vatten (om det nu inte råder krig). Punkt två är givetvis en plump i protokollet men är i första hand en formsak. Skeppen hade som avsikt att åka in i israeliska territorialvatten och man kan tänka sig att det inte hade utspelat sig annorlunda för att det fått några timmars båtfärd till.

Punkt 1, rätten att bryta lagen bara för att man upplever att den andre har fel, verkar vara en genomgående ideologi hos vänsteraktivister. Det har exemplifierats gång efter annan under de kravaller vi sett under diverse toppmöten. Det är också en logisk ståndpunkt då man förmodligen inte accepterar behovet av ett våldsmonopol och staters suveränitet, samt att den ordning detta innebär är till skydd för allmänheten om de måhända kan drabba aktivister och radikaler.

De största kränkningarna av mänskliga rättigheter sedan andra världskriget kallades kriget mellan Hamas och Israel. Det var väl i samband med det som Ohly bar halsduken med en karta utan Israel. Det är knappast någon skräll att det röda blocket kräver fördömanden och brutna förbindelser och bekräftar då återigen bilden av att världen är emot Israel och judarna. Mitt i all multi-kulti och kurders rättigheter och allt. Mehmet Kaplan (MP) har fått mycket mediatid för sitt hetsande redan innan, och även om Mattias Gardells son, med fuktiga ögon, hänvisar till hur fredlig man var och att det bara var vattenreningsanläggningar (vilket är svårt att veta om man inte just undersöker det; det är ju inte som att organisationen håller sig neutral i israel-palestina-frågan och bara vill hjälpa en utsatt befolkning), har man tidigare pratat om detta som ett sätt att få världen att få upp ögonen och med syfte att just bryta blockaden.

Självklart är det olyckligt att människor dör. Självklart är det olyckligt att israelisk armé inte nyttjade ickedödliga vapen, ex. tårgas, elchocker, etc. för att ta sig ur sitt trängda läge. Givetvis ger det en onödig möjlighet att vinkla om debatten att det skedde på internationellt vatten. Givetvis är blockaden mot Gaza inte önskvärd. Vänsteraktivism, antisemitisk propaganda och prjippon är inte sättet att minska spänningarna. Men målet är förmodligen inte samförstånd, fråga Lars Ohly, kanske minister efter nyår.

Lämna tolkningsföreträde åt trafik från höger

Skillnaden mellan uppstudsighet mot makten och mobbning är ofta hårfin. Särskilt när man tillskrivs makt utifrån abstraktioner som genus, religion, etnicitet eller klass.

Ang. mediabevakning:

"Det är också en ekumenisk chans. Återstående kristna förenas till en ödesgemenskap under mediernas välgörande granskning. Söker man något annat än Kristus, blir man djupt besviken, och rätt så.
Synden kan inte längre avfärdas som en relikt från 1800-talets väckelsemöten. Gudstjänsten kan inte längre utformas som myshörnan i tillvaron, utan varje uppgörelse med det som Bibeln kallar sarx, köttet och dess gärningar (se Galaterbrevet). Sinnesro är inte livets högsta värde. Människan är skapad för Guds helighet och måste drabbas av sin ovärdighet för att kunna bli upprättad - fråga Jesaja och Petrus." Anders Piltz i Signum 2010:3

Annandag pingst

Gudstjänst igår. En ungdomskör någonstans ifrån tjotahejti.

Reportoar:

Färger i en vind
We are the world
För att du finns

Nog för att kyrkan är viktig för kulturen, men en allmän konsertlokal för grötmyndiga pophits bör den enligt mitt förmenande inte vara.

Jag tycker att det är lite lustigt, detta med läropsalmer. Dag Sandahl skriver om Hum-Björn&FI-Bennys mässmusik, Ulf Ekman pratar om Jesus-is-my-girlfriend-genren, och nu har de moderna tiderna kommit till Bohuslän.

Vi får höra allt har en själ, allt hänger samman. Disneyanimism säger något. Bygdens son, Stefan Edman, förklarar: "alla världsreligioner har sin gemensamma grund i vördnad inför naturen". JO Wallin stämmer in i den naturromantiska nonsenskören:

"Förskönad nu naturen står klädd i högtidsdräkt.
Vad ljuvlig vällukt, buren till oss av vindens fläkt!
Vad prakt, vad rikedomar, som skiftar tusenfalt!
Se runtomkring dig blommar och lever, doftar allt." (Sv. Ps. 196:2)

Väderpsalmer är inte några läropsalmer. Förundran inför naturen må vara en uppenbarelse, men i tiden när gaia-teorin på allvar förs fram i vetenskapliga kretsar bör man ta det lite lugnt. FYI: Moder jord blir inte arg, ety moder jord är inget väsen. Förundran är vad som är kvar när systemet är stängt. När inte Gud kan verka kan vi vörda honom som skaparen, den distanserade demiurgen protestantismen som öppenhjärtligt tagit till sig.

Vad då om den Helige Ande, denna heliga annandag pingst.

Vad annat att skriva om än filioque. Det och Sonen tillägg i Nicenum som vid första anblick kan ses som en petitess.

Fadern älskar Sonen och dHA är relationen eller kärleken dem emellan. Känns bilden igen? Den härstammar från Augustinus och Stinissen skriver i enlighet katolsk tradition ofta detta. Anden är inte riktigt en person, han har inte riktigt en funktion. Att vara lik Jesus, att växa i det, är inte att bli del av det Gudomliga väsendet utan att bara efterlikna. Kyrkan är Kristi kropp och inte det som blåser genom folket. Det är inte honom vi ser i Varat, i mötet här och nu.

Lägg till lite rationalism, lite lågpannad bibelläsning, och 200 år av modern exegetik, så har du ett totalt dogmatiskt vakuum avseende Anden. Då kan den bli lite vad som helst. Lite magiskt tänkande. Lite trolleri. osv.

Och Sonen. Visst sänder Sonen sin smörjelse vidare. Visst bör vi i hjärtat glädjas över detta.

Regnbågspromenader och sex

Det har varit regnbågspromenad i GBG. Två vänner var där. Fick kondomer och glidmedel. En av dem fick byta en stor kondom mot en mindre.

Annas eviga, programmet som genomgått en humanistisk metamorfos och numer diskuterar om religioner och livsåskådningars sätt att se på världen, konstaterar att religionen är ett sätt att kontrollera den kvinnliga sexualiteten, vilket samtidigt gör den intressant. Det är knappast någon som svimmar av att man visar anklarna, eller täcker benen på flyglar pga de associationer de ger upphov till.

Allt handlar om sex. Allt ses i sexualitetens ljus. Banalt, minst sagt. Som att homosexuella inte skulle ha glädje av exklusiviteten. Som att inte homosexuellas barn skulle behöva den tryggheten. Du får onanera, och sedan då. Behovet av lagar och regler i samhället försvinner inte, hur narcissistiskt kränkande de än är.

Låt människor böga som de vill. Men att hävda en exklusivitet eller själv ta på sig regler för vad man gör och inte är inte reaktionärt. Det är att ge något form och mening. För det fria sexet blir paradoxalt nog ointressant. Detta kan behöva stöttas, av samhället, i församlingen, för den som så vill.

Trivselkanon

Det är fruktansvärt tröttsamt med dekonstruktion. Självgod avantgardism och högstadiefilosofi blandas när man visar att allt är socialt konstruerat, genom att just konstatera det. "Vem har sagt att den maten är näringsriktig, finns det någon näringskanon som bestämt det?" "Vem har sagt att den där köttklistrade klumpen inte är filé, är det någon sorts köttkanon som bestämmer det?" Normlösheten är målet."Kvinnlighet är vad kvinnor gör." Allt kan reduceras. Till ekonomi. Till sex. Allt handlar om överklassens kontroll av underklassen. Och den heterosexuelle mannens kontroll av sina objekt. En livslång kärleksrelation. Vad är det mot att få ligga? Vad är det mot friheten i att få ligga? Och vara frånskild med tre barn i en lägenhet i förorten. Den friheten byter jag inte mot vad som helst. Inte mot mannens kontroll av kvinnan. Den arbetslösheten byter jag inte mot kapitalets kontroll av mig. Vem har förresten bestämt att man inte skall bo i miljonprogrammet? Är det någon sorts trivselkanon?

Bönsöndagsbaksmälla

Jag får höra att vi kan förvänta oss bönesvar, såtillvida vi bara uppfyller de rätta kriterierna. Bönen skall inte vara för stor, får inte påverka andras fria vilja och så vidare. Bön är att be om saker. Be om fint väder t.ex., ibland slår det in, och Gud är god, ibland inte, då får vi fortsätta be. De är kanske naivt att tro att vädret beror på allt det där meteorologerna talar om.

I de vidöppna systemen, där inget beror på något och behöver belasta något annat, kan det se ut på detta sätt. Bortom bergen finns drakar och feta bytesdjur. I havet spolas vår smuts bort. Behöver vi mer olja är det bara att pumpa upp mer. Om Gud vill ge oss pengar kan han trolla fram en tjugolapp på gatan, eller var det meningen att någon skulle tappa den, eller... Ödet?

Bönsöndagen, dagen då man inte talade till mig om mina besvikelser. Om fåfängt hopp. Hoppet om Disney World, för att parafrasera Gardell. Sofia Lilly Jönsson skriver i en kommentar till inlägget kunskapssamhället: "Hursomhelst har den erfarenheten gjort mig ytterst känslig för alla som talar om hur det BORDE vara. Jag vet hur det borde vara. Jag vill se att SvK någongång talar om hur det ÄR."

Givetvis är det så. Men det finns också en annan klangbotten i detta. Visioner ligger alltid nära magiskt tänkande. Det magiska tänkande där det lilla barnet kan göra om världen, inte acceptera den som den är utan ha krafter att göra den till något annat än vad den är. Vi kan se en kyrka där vi skall ha med frivilliga, men om det inte är t.ex. svenska kyrkans väsen kommer det bli projekt på projekt som gång efter gång faller till marken. Tyngdlagen kräver det. Allt strävar nedåt, mot sin kärna, bildligt talat, och är då inte frivilligheten, eller kanske hellre, människan, grunden kommer det inte bli. Hur många omorganisationer där lådorna och strecken ritats om har inte genomförts utan att något faktiskt har hänt. Jo, några har fått större kontor och administrationen har ökat, men likväl, inget har hänt.

Bönen är magiskt tänkande. Bönen i dess begärande form är magiskt tänkande. Också magi enligt uppdelningen mellan magi och religion, där magin ger förmåga att ändra verkligheten, och religion innebär ett beroende av någon. Dess förespråkares anspråk är så mekaniska att de blir testbara, och när testen genomförs, som i den danska studie där man låter församlingar be för patienter, fallerar bönen kapitalt. För skams skull skall han ge dig bröd. Den allegoriske mannen vars dörr du bankar på när du fått gäster mitt i natten, och hans blir skammen. Här har danska församlingar bankat, här är vetenskapen beredd att lyssna, men det enda de fick var skammen. Den som skulle delas och för vars skulle han skulle stiga upp ur sängen. Han som skulle låta sig bevekas av enträgenhet.

"Närvaron finns där, en kraft som vill bära." sjunger vi. "När vi tar emot den frälsning, som förvandlar oss till dig." Läropsalmer. De talar om något annat. En bön jag kan relatera till. Som inte pekar mot något annat. Det finns frälsning bortom bergen, bortom graven, etc.

Sannolikt sant

Det är slående att både juridiken och vetenskapen håller det sannolika för det sanna. Så kan lådan slutas och verkligheten i grunden rättas efter kartan.

..

Noch mal.


Föga förvånande ser Greklands socialister att landets "storkapital" "spekulerat" bort deras pengar. Kulturrelativister bör aktivt arbeta med att vända alla de individuella trauma som fått så många att bli korrupta.

Om Aftonbladet

Från wikipedia:

Både Esaias Tegnér och Per Daniel Amadeus Atterbom var under 1830-talet starkt kritiska till den journalistik som Aftonbladet företrädde. Tegnér ansåg att den liberala pressen "lever som likmaskarna på förruttnelsen" och Atterbom kallade Aftonbladet för "riks-pöbeltidningen". Aftonbladet gav tillbaka mot Atterbom som tidningen kallade "den andeliga och lekamliga lifegenskapens varulf" och en "af munklegender förtorkad mullvad".

Inget nytt under solen...

Gå in i hans portar

Den stilla platsen måste ligga någonstans utanför dig. Hjärtats rötter ligga bortanför sig själv. Där, mellan andningarna, öppnas sakta dörren. Den stilla platsen. Där är du ensam, ensamma och enfald må råda. Du störs blott litet, lyfter din blick från det orörda och orörliga. I passivum, den stora sabbatsvilan, sker vad som bör. Du, friden och enfalden. Låt ingen konflikt dra dig in i mångfalden, utan återvänd så snart du kan. Vem ids minnas i det eviga nuet? När dörren öppen står, gå in!

Socialister...

Det är så tydligt att socialisternas (aftonbladet, Thomas Östros etc.) enda vapen är att underblåsa pöbelns vanföreställningar om "de rika" och "kapitalisterna".

Byggdammet bryter ljuset

Byggdammet bryter ljuset.
Andens tempel, så ödsligt, avstängt för restaurering.
Vårfin festplats som stelt inredd bjuder in.
Inälvors väggar, klädda i bladguld.
Där skall jag tystna.

Öppna

Dagen skriver om afrikanska länder, om deras öppna världsbild. Öppenheten blir ofta att inte behöva vara ansvarig för att det skall vara på samma sätt mellan gång och annan. Det är öppet, Gud kan vilja allt som sker eller dela din vrede över det han just ville. För vetenskapens värld är just det, stängd, förklara allt och intet passerar in eller ut ur verkligheten. Saker är sällan så stängda som de verkar. Ingen beskrivning så komplett att den inte tillåter variationer.

Kyrkans uppgift därför: att öppna världen.

Ljud

"Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?"

Frågan kan anses befogad. Att med lim försöka foga samman en bild som en gång blivit krossad är mödosamt och den gnagande känslan av att din konstruktion är just det, din konstruktion, ett dött ting. Bildstormare sökes.

Inför det trånga får vi säga, "Tear down this wall!" Vi blir äldre, visare, mer blasé, mer agnostiska för varje mur. Hur kan någon födas på nytt? Ta emot Guds rike som ett barn?

Genom vatten och ande, säger han. Bli dränkt i kaosmakterna och jag skall ge dig nytt liv.

Tystnad

Senaste numret av pilgrim handlar om tystnad. Den yttre tystnaden skall föda en inre, friden. Friden är ett tecken på Guds närvaro, så tänkte jag mig det.

Sedan infinner sig ofrid. Jag får höra att Gud inte vill att jag skall älska honom för den frid han ger mig. Att önska närvaron och friden är blott ett lumpet effektsökeri från min sida. Gud kommer ta ifrån dig det du fått. Friden och tystnaden får du åstadkomma själv, om du är så svag i din tro att du behöver något, någon försäkran.

Det är din Fader i himmelen som gör detta. Det är han som skakar båten för att se om du håller. Om du trots allt var att lita på. Om du orkar själv, vilket du inte gör. Damned if you do, damned if you don't.

Det är inte du, det är jag, kan vi säga till Gud, får vi hjälp att säga till Gud. Det som sker, sker och Gud vill något med detta. Har försyn för mänskor och sparvar som dör av svält i det stora språnget. Han gör under i det lilla som små lagningar i det sjunkande skeppets skrov.

För att bli gudomliga måste vi bli tysta, som Gud. Obefläckade av världens smuts när vi går mitt i den.

(S) för incest

Den sexuella avregleringen fortgår tydligen när en S-politiker har uttalat sig positivt avseende incest. Är den individuella friheten enda normen är det en logisk konsekvens men det borde finnas både medicinska och psykologiska skäl till varför man helst borde låta bli. Jag avhåller mig gärna från "tänk om alla"-resonemang, men här är det ganska uppenbart att man förutsätter någon sorts borgerlig ordning som skall agera den ryggrad man med diafragmaslag politiskt försöker vika.

Under valår bör man betänka att en röst på MP är en röst på S är en röst på V, och även om diverse broderskapare och dylikt tror att den politiska dimensionen är frikopplad från religionen får man aldrig börja stamma kring att upplysningen för fram en annan människosyn än den kristna, och har andra utopiska mål för vilka individen inte är relevanta.

Malström

När det progressiva blir etablissemang, som i Sverige där den progressiva generationen fortfarande är lika progressiv efter många år vid makten, socialdemokraterna fortfarande är en finne i röven på "makten", och feminism och konceptkonst fortfarane är utmanande, inträder ett märkligt låst läge där etablisemanget sitter på både kritiker och makthavarposten. Svenska kyrkans era under KG Hammar kan ses som ett exempel på när "kritiska" och "progressiva" krafter hamnar i maktposition. Det finns en idé, ett perspektiv som främst parasiterar på något annat, vars själva väsen är att bryta ned andra idéer. En sådan idé blir inte ledande för då måste den lämna den visa positionen att inget veta. Humanisterna är duktiga på att kritisera kristendomens tillkortakommanden och irrationella historia, men så fort de själva skall framhäva sin egna sekulära humanism har man lika lite rationella skäl för denna.

Den vaga kopplingen mellan språk och fenomenologi möjliggör konstruktioner där traditioner blir förtryckande strukturer som fortlöpande tillåter nedbrytandet som enda idé. Samma koppling ger också journalister i kyrkans tidning den helt felaktiga uppfattningen att kritisk journalistik skall riktas gentemot traditionen, inte mot dem som faktiskt innehar kontroll över media, över biskopsposter, över akademierna osv. Då det ligger i linje med vänsterns och liberalismens föreställning om l'ancien régime, som är allenarådande i det sekulära samhället, framför allt i media, sväljs föreställningen med hull och hår. Det blir på så vis logiskt att lägga två helsidor på Lena Anderssons "svidande kritik" mot kristendomen.

Man vill tro att det är dåligt självförtroende hos kyrkan. Jag är rädd att det är något mycket mer destruktivt än så.

Processen med stort P

Historien blir otidsenlig skriver Anna-Sophia Bonde på T & F.

Illmar Reepalu förstår inte vad judeförföljelser nu och för 60 år sedan har med varandra att göra.

Självhjälpspsykologin uppmanar att till att inte gräva ned sig i det förgångna.


Det finns en otrolig ovilja mot att se att det finns en historia. Att kurvan är en kurva och att den har en utgångspunkt. Socialliberalismen lovar lika rättigheter och möjligheter för alla, postmodernismen lovar att du skall kunna definiera dig själv. Du konsumerar din identitet. Allt är vad det verkar vara, vad vi kallar det.

I någon mening är utveckling det självmotiverande överimperativet. Samtidigt finns det snabbkaffe lösningar på det mesta. Fem enkla övningar för att uppnå inre frid, bli smal med gurka osv. Det är i definitionernas och värdenas värld som utvecklingen sker snabbast. Här blir talang något viktigt, och att hitta sin talang. Man kan t.ex. vara grym på att blanda kaffe med olika italienska namn. Precis som frisörer förr: Insta-fame, utbildning, träning etc. är inte värt något, talang är något medfött och är som den är. Det finns ingen historia bara ett nu.

Två begrepp är av vikt. Stolthet och status. Status är komparativ, stolthet har mer med den egna instasen och de egna förutsättningarna. Carl-Philips sportbilar och titlar ger honom status men är knappast något att vara stolt över. Den ensamstående invandrarkvinnan vars dotter kommer in på högskolan saknar måhända fortfarande status men har något att vara stolt över.

Om alla har samma möjligheter eller kan definiera sig hur de vill, varför är bara inte vissa intellektuella, eftertraktade osv. Där blir status en effekt av ett val, och den som inte är på toppen tillåts inte känna någon stolthet.

Så nästa gång en magister ber dig fånga dagen. Bind honom vid händer och fötter och sänk honom med en kvarnsten runt halsen. Utan vår historia, utan Processen är vi ingenting.

Arbetarrörelse

Det kan kanske uppfattas som att jag är negativt inställd till arbetarrörelsen. De krafter inom den som vill bryta ned familjen, och de sociala strukturerna, delar jag inte. De som satsar på "synd om" och bidrag, och undervärderar det egna ansvaret och möjligheten, likaså. Jag ställer mig emot varje form av revolutionär mytbildning där man underblåser ren pöbelmentalitet som det "spontana i arbetarnas kamp" eller rättfärdigar våld så länge det är mot israeler, poliser eller kapitalister. Här vid vägs ände är det mest sjukdomarna som består. Men det fantastiska man åstadkommit under vägen får i och med detta inte glömmas bort. Det finns en arbetaridentitet att vara mycket stolt över. Den allmänna och lika rösträtten, arbetsmiljö och medbestämmande inte minst, men kanske framför allt förutsättningarna för den sociala mobiliteten. Du skall kunna "bli något" på egna meriter. Du skall kunna studera om du har huvud för det (överdriften givetvis att alla skall och ingen får ha okvalificerade jobb) och det skall kunna finansieras av staten. Du skall kunna få sjukvård som är av god standard osv. Målsättningen någonstans har handlat om att skapa den stora och allomfattande medelklass som vi har i Sverige, och man har lyckats. Det tillhör det Gudomliga att "se att det var gott", och att vila när det är fullbordat.

Kön

Man kan tycka vad man vill om strukturer och dylikt. Jag tycker ändå, en dag som denna, att det är tragiskt att mina döttrar, om jag nu skulle få några, skulle ha sämre förutsättningar, än mina söner bara pga. deras kön.

Idedebatt

Den så kallade idédebatten gör en sak tydlig. Den intellektuella högern är lika splittrad som någonsin 70-talets sektvänster var. Man förenas kring avståndstagandet mot vänstern, i övrigt verkar begreppen vara oklara. Att ha en gemensam fiende är måhända samlande men gör också beroende av det yttre hotet. Bion beskriver det som en grundantagandegrupp, en flykt från det man borde göra, nämligen att komma överens.

Det är inte så länge sedan jag insåg att det var konservativ jag var, en hållning jag tagit av nödvändighet. För mig börjar det med synen på människan. Människan är i sig både ond och god, och det pågår inom henne en kamp. Hon fostras till demokratiskt, självständigt och myndigt subjekt. Ur naturen reser sig kulturen. Därför måste den liberala utopin avvisas. Friheten är en central dygd, men friheten uppstår genom den västerländska traditionen, byggd på Akropolis, Capitolium och Golgata om man så vill.

Den traditionen rättfärdigas inte utifrån någon sorts gudomliga eller objektiva kriterier utan har sitt värde utifrån det rent pragmatiska, precis som vetenskapen rättfärdigas främst utifrån att det tekniska välstånd den skapar.

Därför måste också traditionella värden, definierat av vänsterdiskursen som borgerlighet, reproduceras. Familjen, plikten, stoltheten i att försörja sig, troheten, höviskheten, bildningsidealen, satsningen på barnen, allt det som i kulturlivet förvrids till något trångt. Här ser jag inte, som en del konservativa debattörer, svenskheten som något essentiellt. Klass är något som överskrider nationalitet.

Inget gott behöver sedan vara främmande. Rationalitet, byråkrati, demokrati. Fri marknad och utjämnande system.

Emot liberalismen håller jag också detta med överbetoningen av individen framför andra sociala grupperingar. Individens rätt ställs framför den kulturella gruppen, den vuxne individens rätt framför barnet som är beroende av familjen (vad gäller t.ex. abort och skilsmässor).

Funnit frid med Gud

Henok levde i gemenskap med Gud. Sedan fanns han inte mer, ty Gud tog honom härifrån. 1 Mos 5:23

Att leva i gemenskap är en blandning av aktivitet och passivitet. Man är i relation men relationen kräver samspel, annars är det ingen relation. Samtidigt är det något man bara är, kravlöst. När man kastas mellan Guden som älskar dig precis som du är, och Guden som hatar dig, går du in och ut ur gemenskapen, Du själv gör det. Du kan distansera dig hur mycket du vill, likväl, du är ännu inte framme.

Jag är inte arg på Gud, jag tvivlar istället. Så rör jag mig ut och in i gemenskapen. Jag tänker mig att Henok hade blivit färdig med detta vankelmod. Funnit frid med Gud.

Vaxade mustascher

Leif Berix i Trollhättan har, i sina vaxade mustascher på dagens västnytt, sedan han "betalte" ett företag för ett målerijobb börjat anat att något "skojeri" är i görningen. Detta då företaget verkar begärt in skattereduktionen flera gånger!

Man måste älska sådana gubbar!

Mannen på bilden är f ö Leif Berix.

Vanföreställning

Att "någon" skulle skapat religionen för att kontrollera människor är en paranoid vanföreställning.

Teologiskt grundad godhet bortom socialdemokratin

Jag har den senaste tiden mött två personer talat om sammanhang som samlar "alla kristna, utan några särskilda etiketter" som vänster eller höger, hög, låg, gammal, konservativ eller liberal. Det ena sammanhanget visar sig sedan vara uppbyggt kring rättvisemärkt, storhushåll och enkel livsstil a la hippierörelsen. Den andra företräder biståndspolitik och kollektiv skuld utifrån "historiska missförhållanden". I mina öron är båda ganska vänster, och vad jag förstår av sättet att prata om Jesus är det både ganska lågkyrkligt och teologiskt konservativt. Själv ser man sig dock bara som kristen och stora delar av svensk lågkyrklig, teologiskt konservativa vänsterkristendom skull nog skriva under på att det är bara kristendom. Detta med grupperingar har diskuterats otaliga gånger och behöver inte upprepas. Men det monopol vänsterdiskursen har på godhet är något som inte tillräckligt diskuteras. Visst kan man peka på egendomsgemenskaper i Apostlagärningarna, men det finns också Paulusord där den sociala ordningen förblir intakt under det att de kristna också är herrar och slavar på det kristna sättet. Herrar på ett kristet sätt, en god slavägare, måste ändå vidga godhetsbegreppet något utanför utplattandet av alla ojämlikheter, och "strukturell social rättvisa". Ser jag till Jesus uppfattar jag inte hänsynstagande till de ansiktslösa kollektiven i första hand, utan snarare att varje individ blev sedd och fick växa. Den berömda entreprenörsandan i "frikyrkan" är bara den ett exempel på hur ägande kan ses ur ett annat perspektiv än nollsumma och skuld.

Så, hur kan den se ut, den teologiskt grundade godheten, bortom socialdemokratin?

mystisk

Jag tror att det ligger mycket i det att vi har den Gudstro vi kan, och orkar. En tro måste ses som en personlig utsaga om Gud som får vissa konsekvenser. En tro som genom livets färd genomgår stålbad efter stålbad. Den lilla plantan skall tuktas hårt om häcken skall bli tät. Fäder i tron (av båda kön) och bekännare är de vars häck är just så tät att något vackert kunnat formas utav den. De vars egna bild av Gud bestått mot världens stormar och ändå förmått ge god frukt.

Mystisk den kausalitet som gör vatten till vin, död till liv. Mystisk den kännbare som inte är sin egen skapelse. Mystisk den evighet vi lovats.

Att välja det onda

Lars Anders Johansson skriver i min dagsfärska Axess om de Sade och att det är svårt att förklara bort ondskan i något som kan informeras bort, alternativt är sjukt. Markisen väljer något som hans samtid ser som det största onda och identifierar sig med det.

Jag tänker på en lågstadieelev som utan ingående kunskaper om ämnet som i sina svåra stunder, väljer att identifiera sig med Hitler. Inte för att han är stark, som kanske många tonårssympatisörer, utan just för att han är ond i samtidens ögon.

Det är en existentiell dimension av utanförskapsidentiteten, och ytterligare ett argument mot alla utopier som vill beskriva människan som god innerst inne.

Vidlådande invektiv

Läser igen lite bloggar (internet hemma är trasigt!) och hamnar på Axessbloggen där Fredrik Svensk och Johan Lundberg har ett meningsutbyte.

Det har sagts förr om att postmodern kritik, i brist på egen tro på substans, måste ägna sig åt vidlådande invektiv av typen högerextremist, hederskultur, främlingsfientlighet, osv. Skrapa lite på det så kan du få ett svar som följande:

"Att inför frågan om hederskultur i konstvärlden har givitvis sina problem, och må vara väl spekulativt för din smak. Men hur du relaterar till heder och hat har jag faktiskt ingen aning om. Och det vore mig främmande att uttala mig om din person. "

Enligt min tolkning, som andra kan uppleva som spekulativ, är det heder och hat. En diskurs som inte har kontakt med verkligheten och ständigt återvänder till någon sorts bas i det mellanmänskliga, får så lätt vingar. Sedan är det upp till mobbmentaliteten att göra resten.

Spott på marken

På ledarplats i dagens GP klargörs ett och annat. För det första att muslimen i Sverige inte behöver följa sedvänjor utan bara sitt eget samvete och i övrigt bli kulturellt kristen. Man bör ju ta seden dit man kommer, något Sverigedemokrater et.al. propagerat för i många år nu. Till "vanligt hyfs" hör att man hälsar på varandra i hand. Den muslimske man som till skillnad från FP-anslutna balkaneser kommer från mellanöstern, hade för avsikt att kommunicera att han 1) inte respekterade kvinnan ifråga, 2) att han nedvärderar kvinnor som kollektiv. Detta kan vi sluta oss till eftersom vår egen kultur är objektiv och normativ.

Övriga kommentarer i etern gör återigen klart att religionsfrihet skall utläsas frihet från religion, och att demokratiska åsikter innebär att man just har den demokratiska åsikten.

Bakom flummig emancipatorisk fernissa visar sig kulturell blindhet och intolerans, detta från samma grupper som kallar kristdemokraterna högerextremister.

Jag tänker på en scen ur Dune: ökenplaneten när en av urinvånarna spottar på den nyanlände baronens golv. En sådan skymf! Eller? Den vise förstår att vatten är det dyrbaraste man kan skänka på en ökenplanet. Den vise försöker förstå vad som kommuniceras.

Igen då, låt oss slå ett slag för borgerlighetens metropolitiska ideal! För viljan att nå över kulturgränserna. Låt oss använda de insikter postmodernismen givit oss till något gott, individens frihet!

Sic!

Jag har klara åsikter om hur världen borde vara, mer god och mindre ond. Jag har är postmodernt sekulariserad och har kunskaper i genusteori. Genom detta raster ser jag traditionernas negativa påverkan, själv är jag traditionslös. Jag har stora planer. Jag vill skriva en bok eller göra en skiva. Dessa skall bli klara på en gång, utan ansträngning eller övning - talang är något man har. Egentligen presterar jag ingenting, men får betalt, någonstans en rättighet.. Jag upprörs över världens ondska och stänger av när det blir för mycket. Jag tycker att Någon borde ta ansvar för detta och göra något åt det. Kanske mamma, kanske någon myndighet.

Vem är jag?

Som person

Kyrkliga samfund kan vara byråkratier, opersonliga och regelstyrda. Teologer kan försöka göra Gud en fråga om regler, rätt och fel, duglig eller inte. Funktionen Gud dömer utifrån lagen, den bilden är lätt att få och kan ses som godare än den Gud som i godtycklighet räddar vem han vill. Hur skall man då veta, kunna förutse och själv kontrollera sitt öde. En sådan Gud kommer gynna sina egna. Jesus som funktion överskrider inte sitt uppdrag, och ger rättvist i lika mått. Jesus som person känner medlidande och rörs av människors tro.

Personligt om opersonlíghet

Det slog mig i helgen vad som skorrar mitt i detta byråkratiska system. Detta system som personifierar upplysningsidealen av objektivitet och rationalitet framför det enskilda intresset. Detta system som befolkas av funktioner, var och en utbytbara.

Jag är.

Det mest avklädda: viljan till liv. Om jag skall göra en politisk gärning skall det vara denna att stå emot den byråkratiska organismen, till förmån för individen. Motstå uppdelningen i arbete och fritid. Vägra sälja min arbetskraft, till förmån för att som individ, med drivkrafter och själ, utföra arbete.

Är inte detta den marxistiska grundanalysen; alienation. Är inte den socialistiska reduktionen från funktion till statistik den kanske sämsta lösningen?

Länktips: Gud hatar räkor!

Torahbloggen har uppmärksammat en blotta i mitt fundamentalistiska pansar.

Länk!

Demoniserade muslimer

På Dagen.se kan man läsa om "Hannah Shah" vars självbiografiska bok beskriver en tyrannisk pappa, tillika imam, som gjort en Fritzel. Artikeln gör en stor poäng av det muslimska i mannens beteende och författaren Majken Öst-Söderlunds egen attityd redovisas i meningen: "[b]oken stärker varenda fördom som en västerlänning kan ha om islam. "

Artikeln förmedlar en olycklig, eller kanske snarare beräknad, sammanblandning av psykopati med sexuellt våld som del av maktutövningen och hederskultur. I betraktandet av "muslimen" är dess egenskap av just att vara muslim det mest utmärkande draget. För en våldsbrottsling som tillhör normaliteten, etniskt svensk, kulturellt (men bara kulturellt) kristen, måste vi söka svaren någon annanstans, för muslimen är det självklara islam, eller om man nu vill skydda religionen, hederskulturen.

Att "Fadern var oerhört rädd för den västerländska kulturen. Han föraktade allt han inte förstod sig på. För att barnen inte skulle påverkas av omgivningen fick de inte lämna gatan som familjen bodde på. Där bodde enbart landsmän. I skolan bar flickorna traditionell klädsel och de fick aldrig gå hem till någon klasskamrat. Alla som inte var muslimer var goray - hedningar. Med dem fick ingen beblanda sig." skulle kunna beskriva ganska många incestfamiljer, det kan också beskriva hederskultur. Att kvinnor är övervakade, att deras giftemål blir planerade, osv., är givetvis något som bör motverkas, men har troligtvis inte något med sexuella övergrepp att göra (till dess det är belagt i någon form av studie får det betraktas som xenofobisk och populistisk propaganda).

Bokens författare vill enligt artikeln:

"..vill med sin bok uppmärksamma alla de muslimska flickor som lever i liknande situation som hon själv gjorde. De kanske inte misshandlas och våldtas, men de har ingen religions- eller yttrandefrihet. De har inte ens rätt att bestämma vem de ska gifta sig med."

Det är så enkelt att demonisera muslimen samtidigt som man lyfter fram de goda kristna, vandringen från den onda världens avgudadrykan (våldtäkt, ofrihet, osv.) till ljuset :

"Hannah är kristen i dag. En av hennes lärare tog hand om henne, när hon slutligen vågade berätta om det helvete hon levde i. Hon fick bo hemma hos läraren, sedan de vidtagit en hel del försiktighetsåtgärder så att ingen skulle kunna hitta henne. När Hannah förstod att kristen tro byggde på kärlek, nåd och gemenskap bestämde hon sig för att lämna islam."

Sveriges kristna tidningar bör vara försiktiga med vad man underblåser. Sverige är främlingsfientligt så det räcker. "Chapter and verse" kanske Spurgeon utropar.

Ty Herren, er Gud, är gudarnas Gud och herrarnas Herre, den store Gud och fruktansvärde hjälte som aldrig är partisk och inte kan mutas, som ger den faderlöse och änkan deras rätt och som älskar invandraren och ger honom mat och kläder. Även ni skall visa invandraren kärlek, ty ni har själva varit invandrare i Egypten. (5 Mos 10:17-19)

Torsdagsdeprimerad om dopet

I torsdagsdepressionen står att läsa att Eva-Lotta Grantén går i skarp polemik (eller hur var det nu med de olika perspektiven i KT) med AK "det är min tur att bli ärkebiskop" Hammar då hon menar att arvssynden inte skall avskaffas utan granskas kritiskt.

Jag känner mig mycket kluven till debattartikeln då jag tycker att den tar upp ett viktig konflikt för Kyrkan att hantera.

EL knyter arvssynden till en världsbild, till en kultur; den antika. I denna kunde man acceptera en perfekt utgångspunkt utifrån vilken världen kan ha fallit, något som är orimligt i förhållande till den vetenskapliga metodens landvinningar. Man kan lösa det genom att bli fundamentalistisk, eller genom att "inte intellektualisera" a. k. a. flumma. Ingendera lösning är särskilt bra. Eva-Lottas mer modernistiska approach är att skära bort all vidskeplighet i ljuset av den objektiva sanningen, ("Vi behöver dessutom tänka bortom fornkyrkans olika traditioner (som Hammar pekar på), eftersom de alla utgår från en världsbild som vi i dag vet är falsk.").

Den ursprungliga fullkomligheten är i den bibliska mytologin central för vår traditionell förståelse av Gud, människans relation till Gud, frälsningen och paradiset. Kort sagt hela den kristna teologin. Fullkomlighet som sådant ses med visst löje. Fullkomlighet (precis som allsmäktighet) är ett substantiverat adjektiv (eeeh..) som endast är möjlig i de platonska idéernas värld och måste därmed avvisas av den "upplyste". Världen är mer komplex än så, och följaktligen måste även ett paradis eller ett liv efter detta avvisas. Om inte, om det finns rum som Jesus går före för att bereda, enligt hans ord. Är det då inte rimligt att den mytologiska bilden (Eden) är framåtsyftande.

Vidare skriver EL "Men denna syn bygger på en antik människosyn, där man tänker sig att människans ”form” (tänk en pepparkaksform som varje människa stöps efter) är fördärvad, och att varje människa därför föds skadad. Denna kakformsmodell är numera ersatt av en människosyn där människor är ett resultat av en evolutionär och komplex dynamisk process." "Och precis som Hammar pekar på, uppfattas ståndpunkten att alla människor – och därmed också barnen – föds fördärvade, som djupt problematisk."

Det särskilda fokuset på barnen känns mest som effektsökeri, såvida nu inte EL ansluter sig till "tabula rasa"-tanken om det oskuldsfulla barnets formbarhet ("Erfarenheter av egna och andras tillkortakommanden leder till en bristande tillit till Guds, sin egen och tillvarons godhet" skulle kunna föreslå det). Detta kan dock lämnas därhän. Argumentationen är lite tillspetsat enligt följande, människan är skapade i en evolutionär och komplex dynamisk process och behöver därför ingen frälsning. Frälsningen skulle här syfta till att göra upp med något designfel för att skapa perfektion, som nu då inte fanns från början.

Arvssyndstanken tar här inte hänsyn till "tolkningen av människors erfarenheter", av Paulus uttryckt "Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag." (Rom 7:19). Arvssynden har att göra med just det: Guds vilja. Människan behöver frälsning för att hon föds avskild från Gud inte för att bli perfekt. I mötet med Gud är det en allmän kristen erfarenhet att "Anden vill, men kroppen är svag." (Mark 14:38) Givetvis är den så vanligt förekommande medeltida bilden av Gud som domaren som dömer efter sina godtyckliga regler (uttryckta i GT) en rot till vidare misstolkningar.

Om historia

Att kunna spåra sin historia verkar vara viktigt. Att skapa en historieskrivning runt sig och sitt, och som man kan vara kollektivt medveten om verkar vara en förutsättning för att veta var man står och vart man skall.

Som uppkommande stat knöt Ryssland knöt sin historia till de Bysantinska kejsarna, tysk-romerska riket givetvis en fortsättning på samma romerska rike.
Även många rena förfalskningar existerar, som inom göticismen, eller i USA både i etniciteten "svarta" och bland white supremacists som båda knyter sin historia till judiska stammar (black hebrew israelites etc.). Nationalromantiken är någon sorts höjdpunkt för detsamma nationerna blåser kollektivt upp sina egon.

Man kan förstå anknytningen, det är egentligen den enda sättet man kan komma i kontakt med värderingar och symbolstrukturer. En afrikansk man kan bli bildad, men bara enligt den västerländska hegemoni som anger vad bildning, vad kunskap etc. är. Tillbaka i Afrika blir krocken stor, antingen får landet bli "västerländskt" eller så får man assimileras i den afrikanska kulturen. Bli ett med dess värderingar, och traditioner, ofta totalförstörda av kolonialherrar. I någon mening kan man ge Spengler rätt, inte i meningen att det existerar vattentäta skott mellan kulturer, men genom att vi måste spåra vår historia.

Hegemonin gör anspråk på att vara objektiv och tillhöra alla, dess värderingar universella, dess sanningar allmänt giltliga. Tidiga kristna menade att allt tillhörde Gud och drack djupt ur både judisk tradition och all världslig filosofi. Det är två sorters tillhörighet för alla, en med människan och hennes babelstorn i centrum och en med Gud.

Om man som kristen vill stoltsera med att man böjt sig under Gud, gör man med fördel sig av med all magi.

Länktips: om fra

Jonas De Geer skriver:

I dagens SvD tas ämnet upp i en debattartikel av utrikesminister Carl Bildt, Friheten på nätet måste försvaras. Det är kommunister och islamister, närmare bestämt regimerna i Iran och Kina som är i farten igen, med

… att i hemlighet spåra regimkritiker och spionera på dem för att uppnå det som auktoritära och totalitära regimer har strävat efter i alla tider, nämligen att kontrollera undersåtarnas utbyte av tankar, åsikter och idéer.

Som FRA, alltså.

Roligt... :)